Beklagandet och självömkan…

Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, skriver på sin blogg i “The Sorrow And The Self-Pity – The whiner-take-all society” eller ungefär ”Beklagandet och självömkan – klagaren-tar-allt-samhället” något i stil med, han är rejält sarkastisk [!!!???]:

”Överallt där du tittar i dessa dagar finner du verkligen hemska historier.

Jag lever i en skyddad värld, ändå känner jag till unga personer som just slutat college som inte kan hitta jobb och män i sen 50-årsålder som har förlorat sina jobb och inte kan se hur de [någonsin] ska kunna hitta några nya, familjer som med nöd och näppe hankar sig fram och är skräckslagna över vad som kan hända om de blir sjuka.

Under tiden så talar visa män om för oss att vi alla behöver göra uppoffringar – i synnerhet vad gäller social säkerhet, naturligtvis; vi måste hålla dem som arbetar med händerna i arbete till de är 70 år, förstår du.

Och i denna värld tycker människor med säkra jobb och inkomster på runt 450 000 dollar per år [ca 3, 15 miljoner svenska kronor] väldigt synd om sig själva och över möjligheten att de ska måsta betala högre skatter nästa år.

Förresten, låt mig varmt rekommendera Tax Policy Centers nya skatteberäknare/skattekalkylator. Enligt det bästa jag kan uppskatta, så kommer den förutnämnde/ovanbemälde stackars-mig-personen till sist att behöva betala högre skatt – det beror på detaljer i hans familjesituation – men troligtvis inte mer än 2 procent av hans/hennes inkomst [fast oftast är det män som har dessa rejäla inkomster?].”