VARFÖR MESSAR HAN INTE TILLBAKA? Relationer är hårt arbete, de kräver arbete. Ibland är de tröttsamma. Men förhoppningsvis kan de innebära ett ömsesidigt utbyte, så att båda parter kan alternera med att arbeta åt och bli arbetade för, slåss åt och bli slagna för – Kan de som har fått nyttan av andras känslomässiga arbete medge, ‘Jag är generad över att jag inte är bra på detta. Jag behöver hjälp med det. Jag fick inte lära mig dessa förmågor, och det är orättvist både mot mig och dem jag älskar?’

28 juli, 2018 § Lämna en kommentar

‘Jag känner mig … jag vet inte. Förvirrad och ledsen.’

Jens röst bröts på sista stavelsen och tårarna kom.

Jag hade arbetat med Jen i några år. Vår tid tillsammans startade direkt efter hennes flytt till San Francisco från östkusten, och jag blev en utomstående lyssnare när hon började en ny karriär på personalavdelning, sakta fick en del nya, lokala vänner, började försöka bli gravid, och, plötsligt, för ungefär ett år sen, blev tagen på sängen av sin makes annonserande att han var färdig med deras 10-åriga äktenskap. 

Hon rasade samman. Under det kommande året ersattes den smarta och spjuveraktiga kvinnan, som kunde prata omkull mig under våra sessioner, av ett barnlikt ansikte av tom skräck. ‘Vad hände?’ frågade hon i en viskning, och tittade upp på mig, förvirrad och desperat. ‘Vad missade jag?’

Medan skilsmässan skred framåt, dök Jen in i självmordsbenägenhet. ‘Jag kommer inte att göra det, Christine, men jag vill inte leva,’ sa hon en gång, och tittade ner på regnbågsmattan i mitt ickevinstkontor. 

De kommande åtskilliga månaderna höll hon fast vid vänner, sitt arbete och sina Zumbalektioner på lördagsmorgnarna. Det grundläggande räddade henne, bit för bit. När hon var förtvivlad, när hennes lägenhet var för tyst och tom, promenerade hon drygt 3 kilometer för att köpa en kopp te och återvände hem. 

Våra ‘terapeutiska mål’ hade skiftat från självförverkligandets sfär till långt ner på Maslows behovspyramid [ännu mer grundläggande behov]. Att äta, komma ur sängen på morgonen, förflytta sin kropp lite grann varje dag och inte kollapsa in i isolering –  på det hela taget, överlevnad, var målet för större delen av ett år. 

Och, sakta, medan hon ägnade sig åt sig själv, började hon komma ut ur det. Hon tog chansen att söka en ny och bättre position på jobbet, och, genom livlig tävlan, fick hon det. Kanske viktigast, så sa hon till sin exman att hon inte ville ha nån kommunikation, sen hon fått en serie lättsinniga mejl fulla av nyheter (skvaller) från honom, med detaljer om äventyr han var på och ‘hopp om att hon hade det bra.’

‘Jag sa åt honom att jag inte skulle svara på nånting annat än skilsmässorelaterade legala eller finansiella saker,’ berättade hon för mig. 

Det fanns många vändpunkter i Jens återhämtning,  men denna verkade vara den största. ‘Mitt liv är mitt egna,’ berättade hon nästa vecka, med ett ansikte som var ljusare än jag sett förut, även före skilsmässan. ‘Jag behöver inte handskas med hans skit längre. Jag behöver inte undra vad han känner och vad han undviker att känna, jag behöver inte vara den som stöttar honom i hans karriär, hejar på honom och lyssnar på hans lidanden och olyckor, att agera som han mest förtroendefulla förtrogna. Jag kan göra allt detta för mig själv nu. Jag är fri. 

Jag misstänker att Jens äktenskap hade innehållit det som så många heterosexuella äktenskap gör: ett mönster av ojämlikt känslomässigt arbete som ingendera part är fullt medveten om. Det var talande att när Jen kände sig ledsen över sin skilsmässa, kände hon sig också avbördad och fri. Hennes exman hade troligen inte insett att han hade fått ta emot ett ständigt pågående känslomässigt stöd i form av Jens spegling, nyfikenhet, erkännande, bekräftelse och empati. Kanske var hans mejl sända utifrån en önskan om att fortsätta få det han alltid hade fått. 

Och här var nu Jen, på mitt kontor, förvirrad och ledsen därför att hon precis fått ett meddelande från Christopher igen. Denna gång ville han tala om att han över det senaste året hade insett hur dåligt han hade behandlat henne. Att han var ledsen. Att han hoppades att hon hade det bra.

Hon läste mejlet för mig. Det slog mig som icke maniskt eller falskt, som hans tidigare mejl, utan mjukare och med mer självkännedom. Det var de ord hon längtade efter att höra det gångna året. Så varför kände hon sig, och jag mig, förvirrade?

‘Skulle du helst inte ha hört från honom, att han hade hållit sin ursäkt för sig själv?’ frågade jag.

Hon såg överraskad ut, ‘Vet du, ja! Jag vill inte höra från honom, aldrig mer, och det har jag talat om får honom TVÅ GÅNGER. Väntar han sig fortfarande att få ett svar från mig? Vill han att jag ska förlåta honom så att HAN kan känna sig bättre? Usch! Jag har så kommit över på andra sidan med den här skiten.’

Som feminist som strävar mot intersektionalitet, försöker jag att inte dela allt i kvinna=förtryckt- och man=förtryckarekategorier. Den vita kvinnliga universitetsprofessorn har det vanligtvis bättre än den invandrade latinamerikanska jordbruksarbetaren och de kläder som hon köper under bananrepublikinflytande påverkar livskvaliteten hos män (och kvinnor) tvärsöver globen. Cisgenderkvinnan är nästan alltid tryggare och tas mer på allvar än den som är transgender. Vi lever inte i en tudelad värld och feminism måste alltid titta efter gråskalorna. 

Men en del mönster mellan män och kvinnor är svåra att ignorera, i synnerhet när de spelas ut på ditt eget kontor (och i ditt eget liv) dag efter dag.

Och jag hör det verkligen, bokstavligen varje dag, både på terapisoffan och caféer och parker där jag sitter med mina egna vänner på helgerna.

‘Jag försöker att inte vara den där kvinnan som undrar varför han inte messar tillbaka, men VARFÖR MESSAR HAN INTE TILLBAKA?‘”

Ja, det vore ju enkelt! Ett inte alls svårt känslomässigt arbete. Och ett uttryck för känslomässig intelligens.

”Han är en bra partner, vi delar hushållsarbete och barnomsorg, men det är fortfarande jag som tar hand om det mesta schemaläggandet och planerandet. Och om jag talar om för honom att jag är trött på det säger han bara ‘Okej, men gör det inte, vi kommer att lösa det.’ Men vi kommer inte att lösa det såvida inte nån löser det! Så det slutar med att jag löser det igen.’

‘Han är på väg att få en befordran. Han har arbetat verkligt hårt för den, jag är så stolt.’ (Jag tror denna kvinna OCH jag har en gnagande undran om ‘han’ skulle  investera så mycket intresse och kraft, vara så stolt, så medveten om varje steg i processen och skryta så till sin egen terapeut, om hon var den som blev befordrad).

För några månader sen blev jag introducerad till konceptet ‘känslomässigt arbete,’ från sexarbetare som twittrade om ämnet. De här kvinnorna talade om hur de blev kompenserade för sitt sexarbete, men en stor del av deras jobb är känslomässigt arbete (att lyssna, bekräfta, låtsas att känna nånting för den andras skull), vilket förväntas av de manliga kunderna att de ska få gratis.   

Känslomässigt arbete har studerats inom sociologifältet ett tag och rätt så nyligen inkorporerats i feministisk diskurs. Feminister har börjat fråga frågan som Rose Hackman ställde i sin artikel i ämnet i The Guardian: ‘Tänk om, lika mycket som barnomsorg och hushållsgöromål, summan av det pågående hanterandet [som kvinnor gör] är ännu en form av obetalt arbete?’ 

När jag arbetar med heterosexuella par i terapi, så är skillnaden i träning som vart och ett av könen får rörande känslomässig hantering fullständig. Ofta är kvinnan medveten om sin manliga partners behov och känslor på bekostnad av sina egna, medan den manliga partnern kämpar med att identifiera och förstå både sina egna som sin partners känslor.

Han har blivit lärd att det antingen är farligt, inte manligt, eller inte hans jobb att känna och svara på känslor, inklusive sina egna. Det är tragiskt. Som kvinnlig terapeut har jag ofta en strävan att ansluta mig till den kvinnliga partnern och rädda mannen från kampen och genansen i hans arbete. Vi benämner hans känslor åt honom, börjar ställa upp hypoteser om dem, och återigen, blir mannen ett känslomässigt projekt för kvinnor. 

Det har tagit en del tid för mig för att stoppa min egen impuls att stå i maskopi med med fruar och flickvänner när jag sitter med heterosexuella par, för att istället stiga tillbaka och låta män hitta sina egna ord för sina egna upplevelser. 

Med individuell terapi med manliga terapiklienter, hör jag ekon av det känslomässiga arbete kvinnorna i deras liv lägger ner när männen talar om de ‘slumpmässiga explosioner’ som ‘verkar komma från intet.’ Jag håller med om att det skulle vara till hjälp om deras partners kunde tala om sina känslor och frustrationer i stegvis ökande grad, hellre än att låta dem byggas upp och resultera i en explosion. Många kvinnor är lärda att inte ‘tjata,’ vilket vanligtvis är en kod för ‘be inte om vad du behöver,’ och då undertrycker de saker och exploderar

Men sen undrar jag om kvinnorna i dessa mäns liv FAKTISKT kommunicerar. Om männen bara är otränade i det känslomässiga arbetet att lyssna och svara, och explosionerna handlar inte om ‘att bygga upp,’ utan om att inte bli hörd de första fyrtio gångerna. Vad hörde Jens exman, trots allt, när hon sa, ‘Kontakta mig inte’ första, och andra, gången?  

När den uppenbara skillnaden i känslomässig intelligens har kommit i samhälleligt fokus, har könens väsen åter kommit tillbaka i vårt lexikon, medeltida kalvinistisk teologi som nu bär labbrock och talar med ord som ‘naturligt,’ ‘biologiskt,’ och, min allra minsta favorit ‘enligt neurovetenskap.’ Du får höra detta i många former: 

  • Kvinnor är NATURLIGT BÄTTRE på empati Den manliga hjärnan är UPPKOPPLAD PÅ SEX.
  • Den kvinnliga hjärnan är UPPKOPPLAD PÅ ANKNYTNING.
  • Män DRIVS BIOLOGISKT att fortplanta sig med många kvinnor snarare än att etablera bindningar med en monogam partner.*

Och, frustrerande, dessa undvikande-svar-slutsatser för med sig lättnad för många. Kvinnor känner en tillfällig befrielse över att de inte måste stoppa sig själva från de saker som de är så övade på, och män behöver aldrig medge de konstanta känslomässiga misslyckanden de utsätter kvinnorna runt sig själva för.

Allvarligt talat, jag vet inte hur jag ska arbeta med detta, varken som terapeut eller som människa. Det verkar som om kvinnor, I ALLMÄNHET, har en doktorsexamen i känslomässigt arbete och män försöker att klara av tredje årskursen. Och som de outtalade reglerna i patriarkatet får till det, ska män aldrig behöva känna sig underlägsna för nånting. Så vi är alla i bundna.

Audre Lorde skrev en essä med titeln ‘The Master’s Tools will Never Dismantle the Master’s House.’ Vi fortsätter försöka fixa detta problem med känslomässigt arbete med samma verktyg som byggde denna urusla struktur i första rummet. Kvinnor fortsätter göra det känslomässiga arbete som de är så bra på, att skydda män från att känna sig inkompetenta och underlägsna, eller att annars explodera i frustration och bli dräpande kritiska. Män, som ofta inte har språk för sina känslomässiga upplevelser, smiter undan från svårt prat, och på en del ställen, gycklar kvinnor för att vilja ha dem. 

Och som samhälle fortsätter vi skriva ner känslomässigt arbete ekonomiskt, och ignorerar sätten på vilka det är könsbestämt. Som alla som har arbetat med kundservice vet, den svåraste delen av jobbet är att låtsas leendet, men kvinnliga anställda verkar ha en högre kvalitet på den glättighet som krävs av dem. Även mitt eget yrke, psykologi, har sett en minskning i lön och prestige och en ökning av utbildningsutgifter de senaste 20 åren, av vilka båda stämmer överens med ett större inflöde av kvinnor som kommit in på detta fält.

Så hur ser det ut, vänner, det att bygga ett nytt hus tillsammans, och att hitta nya redskap för jobbet?

Kan de känslomässigt utmattade bland oss säga ‘Nej,’ antingen enkelt och mjukt till dem vi älskar, eller, som Jen, högt och insisterande, när våra känslomässiga gränser överskrids och vi ombeds att arbeta gratis igen [inte ens få uppskattning eller uppmärksamhet för det vi gör, det är bara helt enkelt osynligt]? Kan vi tillägna vårt arbete oss själva, ödmjukt lärande oss att ta hand om våra egna känslomässiga behov? 

Kan de som har fått nyttan av andras känslomässiga arbete medge, ‘Jag är generad över att jag inte är bra på detta. Jag behöver hjälp med det. Jag fick inte lära mig dessa förmågor, och det är orättvist både mot mig och dem jag älskar?’

Relationer är hårt arbete, ja, de kräver arbete. Ibland är de tröttsamma. Men förhoppningsvis kan de innebära ett ömsesidigt utbyte, så att båda parter kan alternera med att arbeta åt och bli arbetade för, slåss åt och bli slagna för. När vi alla bidrar till att rasera och bygga upp våra relationshus, kanske vi till slut kan få vila, tillsammans.

* Som ett motgift mot denna 1800-talssexism förklädd till modern vetenskap, rekommenderar jag boken ‘Delusions’ av Cordelia Fine.”

Om Cordelia Fines bok ”Testosterone Rex”:

”Testosterone Rex is the powerful myth that squashes hopes of sex equality by telling us that men and women have evolved different natures. Fixed in an ancestral past that rewarded competitive men and caring women, these differences are supposedly re-created in each generation by sex hormones and male and female brains.

Testosterone, so we’re told, is the very essence of masculinity, and biological sex is a fundamental force in our development. Not so, says psychologist Cordelia Fine, who shows, with wit and panache, that sex doesn’t create male and female natures.

Instead, sex, hormones, culture and evolution work together in ways that make past and present gender dynamics only a serving suggestion for the future – not a recipe. Testosterone Rex brings together evolutionary science, psychology, neuroscience and social history to move beyond old ‘nature versus nurture’ debates, and to explain why it’s time to unmake the tyrannical myth of Testosterone Rex.

For fans of Fine – whose Delusions of Gender ‘could have far-reaching consequences as significant as The Female Eunuch’ (Viv Groskop, Guardian) – and thousands of new readers, this is an upbeat, timely and important contribution to the debate about gender in society.”

 

Annonser

Varför känslomässigt arbete? Behövs det överhuvudtaget? Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann, känslomässigt arbete är bra! Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant …

28 juli, 2018 § Lämna en kommentar

Först och främst skulle vi ALLA kunna jobba på detta, både män och kvinnor. I synnerhet vore detta viktigt i dagens individualistiska samhälle och värld, som i så hög grad fokuserar på självet.

(Det här med känslomässigt bankkonto gäller i alla relationer: hemma, på jobbet, i samhället).

“A Guy’s Guide To Emotional Labour – The Invisible Problem Most Guys Don’t Know Is Ruining Their Relationships”: eller “En killes guide till känslomässigt arbete – det osynliga problem som de flesta killar inte förstår förstör deras relationer”:

“Föreställ dig din drömflickvän. Bortsett från att hon är åt helsike läcker och har en mindre förmögenhet, föreställer du dig troligen att hon har en del starka bry-sig-om-kvaliteter. Du vill ha nån som kommer överens med alla dina vänner och familjemedlemmar, som kommer ihåg bemärkelse- och födelsedagar, och som lugnar dig när du känner dig utsliten efter en lång dag på jobbet.” 

Och som frågar hur dagen varit när du kommer från jobbet och sen lyssnar intresserat och empatiskt.

”Du vill ha nån som kommer att stötta dina drömmar och hjälpa dig genom de svåra delarna på din väg för att genomföra dessa [drömmar]. Du vill ha nån som är snäll, omtänksam och osjälvisk.

Det du kanske inte har tänkt på, dock, är att det finns en massa osynligt arbete bakom att vara denna sorts bryende-sig-om-kvinna. Det kallas känslomässigt arbete, och det utförs till oproportionerligt stor grad av kvinnor. 

Det är ett problem. 

För att få dig att öka farten över vad känslomässigt arbete är, varför det har betydelse och vad det betyder för din relation, har vi ställt samman en omfattande guide i ämnet. Läs på för att förstå varför kvinnor pratar mer och mer om känslomässigt arbete, och varför du borde bry dig om det.”

Se bloggaren på bloggen ”Ensam mamma röker” om kärlekskneget. Och psykologen Sandra Lindström i kategorin ”emotional labour” eller ”känslomässigt arbete.”

”Vad är känslomässigt arbetre?

Känslomässigt arbete är det som ofta refereras till som det osynliga arbetet med att bry sig om och visa omtanke. 

Det är bemödandet som innebär att notera att människor inte mår bra, att fråga frågor och lyssna på svaren; i förväg föregripa behov; att påminna hen att hen är älskad och brydd om; att tillhandahålla sällskap; be om ursäkt; komma ihåg födelsedagar och tänka ut presentidéer; ge den andra komplimanger och puffa självförtroendet; att tillåta den andra att ventilera saker och att tålmodigt lyssna; att kolla hur den andra känner det regelbundet; att besöka en annan när hen är sjuk eller ensam; och att upptäcka förändringar i sinnesstämning

Sociala inramningar innefattar också subtila former av känslomässigt arbete, såna som att byta ämne när nån är obekväm med ämnet (och att för det första överhuvudtaget notera detta); att skratta artigt åt skämt även om de inte är särskilt roliga; och att fokusera på alla som inte fått utrymme på ett tag och fråga dem frågor.

Ja, det där att tänka på andra. John Gottman, bland andra, pratar om känslomässig intelligens.

Känslomässigt arbete är inte samma sak som hushållsarbete, fastän de två ofta flätas samman för att båda är könsbestämt arbete. 

Uppgifter som hushållsgöromål och att laga mat kan riktigare klassificeras som hushållsarbete – skrubba, skala, stryka, sortera, kasta och lyfta är alla fysiskt arbete – men de innehåller en bry-sig-om-komponent också; att se så att ungarna inte är hungriga; att inse att skåpet i badrummet är alltför fullt för att vara användbart för andra människor; att förutse att en älskad person kan snubbla på träningsbollen som ligger och skräpar.

Känslomässigt arbete är bryende-om-delen. 

Hur är känslomässigt arbete ‘könsmässigt arbete’?

Fastän vemsomhelst är kapabel att utföra känslomässigt arbete, så tar kvinnor detta arbete på sig i överväldigande grad.”

Inte sällan för att detta har gett kvinnan ett berättigande och värde? 😦 Och av tradition har båda dessa saker tillhört kvinnans uppgifter. Och fortfarande önskar nog många män att så vore fallet?

”Ofta så inser män inte ens att detta sker eller att det kräver en avsiktlig ansträngning – en ansträngning som kan bli den andra naturen efter åratal av betingning, vill säga.  

Medan män kan (och utför) känslomässigt arbete, så känner kvinnor ofta att män inte är fantastiska på det.”

Nej, de kommer undan det i hög grad både här och där. Och det är, eller blir, så självklart att kvinnan/kvinnorna sköter denna sida av samlivet, så män smiter undan det om de bara kan. Det blir lika självklart som att andas att kvinnan eller kvinnorna ska sköta detta?

“'[Min partner] är djupt och med flit blind på detta område,’ säger en av de kvinnor som citeras i denna excellenta källa rörande känslomässigt arbete. ‘Han, som många män, är övertygade att att engagera sig i känslomässig ekonomi är frivilligt, därför att för honom har det alltid varit så.'”

Och, om inte annat, så har andra män, här och där, övertygat honom om att det borde vara så också i jargongen män emellan!? 😉 Om kvinnan håller på att gå på knäna, so what? Det är hennes ansvar!? Hon kan väl ta lite lättare på saker! (handen på hjärtat; vill män verkligen det?)

”Medan vi tenderar att tänka på känslomässigt arbete som tillhörande kärleksrelationssammanhang, så utför kvinnor lejonparten [av det känslomässiga arbetet] i alla sorts relationer, inklusive på kontoret [i jobbet].”

Observera att det inte betyder att män utför noll känslomässigt arbete, men jag vill hävda att även de män som gör känslomässigt arbete sällan blir överansträngda av detta jämför med antalet kvinnor som blir utmattade av det (och denna könsskilland och den ansträngning den för med sig påverkar också kvinnans arbetsprestationer och gynnar många mäns arbetsprestationer; de förra fokuserar mindre på sig och sitt och sitt eget ‘lyckande,’ medan männen kan koncentrera sig på sig och sitt, och också lättare smita undan lite fint, hur trevliga de än annars är).

‘Faktiskt noterar jag skillnaden i känslomässigt arbete mest i arbetet, huvudsakligen när det handlar om födelsedagar och andra firningar,’ säger Ellen, 30 år.

‘Män tar aldrig initiativ för att organisera tårtor, kort, presenter eller utekvällar. Men de kan undra ‘Vem fixar födelsedagsgrejandet för vem-det-nu-är?’ på en aktuell dag.’

Varför är denna könsuppdelning ett problem?

Känslomässigt arbete är inte en dålig sak i sig själv, och motsatsen är faktiskt sann [känslomässigt arbete är bra!]: Den är kittet som håller samman relationer, vare sig det handlar om en kärleksrelation, en professionell relation, eller en med en vän, en släkting eller helt enkelt en bekant. 

Dock blir den ett problem när kvinnor axlar mer än sin beskärda del av bördan. Det är utmattande för kvinnor att måsta fixa för män som tar för givet att detta är ‘kvinnors arbete,’ och det är också demoraliserande när känslomässigt arbete går förbi icke noterat och icke uppskattat, vilket det så ofta gör.”

Ja, det tas i många sammanhang för givet. Och man kan sannerligen bli arg och ledsen för mindre (i synnerhet om man dessutom blir kritiserad och klagad på)!

”När kvinnor diskuterar denna brist på balans så är ett vanligt omkväde att de ‘bara borde sluta göra de här sakerna om de avskyr dem så mycket.’ Denna argumentering missar poängen.    

Relationer där ingen gör omsorgsarbetet för den andra är på inget sätt något att sträva efter, och omsorgsarbete är bra och nödvändigt – vi behöver mer av det, inte mindre! Poängen är helt enkelt att det borde bäras av alla parter jämlikt och alltid bli erkänt och uppskattat

Varför skulle jag bry mig?

Att kännas vid och utföra känslomässigt arbete är livsnödvändigt för hälsan i varje långtidsrelation. Om du tar på dig en rättvis del av omsorgsarbetet i din relation, kommer du att dra nytta av en ökad närhet mellan dig och din partner och behöver inte oroa dig att hon är bitter på dig i det tysta, vilket verkligen kan bli fallet när bördan är i obalans. 

Män KAN utföra känslomässigt arbete, och det är en myt att de är medfött mindre skickliga på detta än kvinnor. Som MetaFilter -användaren (en Reddit-sorts plattform) @afiendishthingy påpekar, män demonstrerar ofta sin kapacitet att bry sig om när en relation först startar.

‘En del av anledningen att ett stort antal kvinnor har så mycket begravd bitterhet runt dessa saker är därför att män faktiskt utför känslomässigt arbete så villigt i början av en relation,’ säger hon. ‘Detta visar att de KAN göra det och är medvetna om att det existerar, ända till relationen är säker nog så att de kan hävda att det ‘inte är mitt jobb längre’ och sätta hälarna i golvet.

Hon nämner exempel som att bestämma speciella datum baserade på din partners preferenser, att vilja tala om hennes känslor, ringa henne bara för att höra hennes röst, upptäcka de små saker som hon tycker om och överraska henne med dem, vara snäll mot hennes vänner och familj och låta henne välja sitt favoritTV-program att titta på. 

‘Men för en massa män, är detta endast ett medel [att nå målet], där målet är en relation där de aldrig behöver göra dessa saker igen [nånsin helst?].’

Den sorts omsorg som män karaktäristiskt utför i början av relationer borde fortsätta genom hela dess fortlevande, för att försäkra om en hälsosam, trygg, hållbar relation. Relationer hänger på denna sorts ömsesidighet. Utan denna, så gror bitterhet [och ilska, trötthet, besvikelse] – och denna kan slutligen leda till ett uppbrott

 Vad kan jag göra?

För att åter ställa tillrätta denna obalans, funkar ett tvåfaldigt angreppssätt bäst: du kan hjälpa [er?] båda genom att göra en ansträngning att utföra mer omsorgsarbete själv och också att komma ihåg att visa uppskattning när sånt utförs för dig

‘Försök kanske att identifiera hur du tjänat på en annans känslomässiga arbete de senaste sju dagarna,’ föreslår Ellen, ‘och tänk så på vilka av dessa uppgifter du kunde börja ta på dig själv.’ ‘Ett enkelt [och uppriktigt] ‘Tack’ när du inser att nån ansträngt sig för dig räcker långt.

Känslomässigt arbete i sig själv är inte svårt, och vinsterna av en lite större ansträngning är enorma, både för dig själv och andra. Du kommer inte bara tjäna på närmare, mer hållbara personliga relationer, utan de här sakerna känns faktiskt väldigt bra att göra.

Så, för din och andras skull, fundera över om det finns nånting litet du kunde göra för kvinnorna i ditt liv idag.”

“Why Women Are Tired: The Price of Unpaid Emotional Labor” eller “Varför kvinnor är trötta: priset för obetalt känslomässigt arbete.”

#MeToo …

6 januari, 2018 § Lämna en kommentar

71bkk60r5hl-_sx311_bo1204203200_.jpg

Apropå #MeToo, Ronald Levant i boken ovan som kom ut 1995 (alltså redan för drygt 22 år sen), s 89-90 i min översättning från engelskan:

“‘Kanske ni skulle finna det lättare att relatera till nästa historia,’ säger jag sen. Och då kan det hända att jag berättar om Kurt, en fyrtiotreårig flygbolagsledare, som ständigt var hövlig och charmerande mot kolleger och som lade stor vikt vid att ge de rätta professionella och sociala intrycken – så mycket vikt att han kunde skälla ut sin fru med tirader av verbal misshandel, som fick henne att börja gråta, om hon så mycket som dukade bordet med felaktigt linne eller om hon hämtade fel manschettknappar åt honom när han var klädd för en utekväll.

Eller jag kanske skulle berätta för dem om Andrew, en trettiosjuårig tidningsredaktör, som var mycket stolt över sitt intellekt och sin förmåga att berätta en underhållande historia – så stolt att han brutalt attackerade varje åsikt som hans fru uttryckte som motsade hans egen, till han lyckades tysta ner henne och, han kunde, alldeles röd i ansiktet av ursinne, vråla åt henne att hon förstörde hans historia, om hon avbröt honom med en fråga eller kommentar medan han berättade en. 

Eller jag kunde berätta för dem om Eric [barnläkare och hans fru Laura, sjuksköterska]. På ytan verkar Erics historia väldigt annorlunda Jacks – vilket är anledningen till att jag gärna parar ihop dem. 

Män tycker vanligtvis att det är lätt att relatera till Eric. De slappnar av och öppnar upp. Medan jag talar, iakttar jag deras ansikten, och väntar på den stund när de inser att de två historierna har mycket gemensamt.”

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i skrevet! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar, ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

S 101:

“Det tog ytterligare två träffar för Eric, båda känslomässigt laddade, att helt inse och uppleva sin skam och sorg över att ha misslyckats att hålla måttet för sin pappa [som också var läkare, ytterst framgångsrik, men nu pensionerad].

Härifrån var det ett jämförelsevis litet steg att erkänna sina försök att stärka sin egen skakiga självbild genom att hålla sin fru i en många-steg-under-position.

Han började se att han hade använt verbal misshandel för att undergräva Lauras självförtroende och maximera hennes osäkerheter för att hans skulle se betydelselösa ut i jämförelse och för att få henne att känna och uttrycka skammen och otillräckligheten som han varit oförmögen att känna eller uttrycka själv. “

Levant s 83 om makarna Eric och Laura:

… med början under andra träffen, under sökandet efter bit tre och fyra i mönstret, bad jag dem berätta vad som retade dem mest hos varandra.

‘Jisses, inte mycket, verkligen,’ sa Laura, och sneglade på sin make. (Inför denna träff hade jag bett dem att ta varsina stolar). Han är extremt noga – mycket mer än jag är. Eric är ganska perfekt.’ Hon tänkte efter en stund. ‘Hans petighet, kanske.’ 

‘Sant,’ sa Eric och rynkade pannan. ‘Laura är extremt slarvig. Jag tycker att det är väldigt irriterande. Hon tar alltid böcker från bokhyllan och lämnar dem varsomhelst där hon råkar lägga ner dem, istället för att sätta tillbaka dem på rätt plats. Och broschyrerna jag tar hem till henne är spridda överallt på soffbordet. Jag säger åt henne och säger åt henne att lägga undan dem nånstans, men det gör hon inte. Det gör mig vansinnig.’

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.”

s 80:

“Laura förklarade under vår första träff att problemet verkligen var hennes. 

‘Det känns som om jag har nån sorts mitt-i-livet-kris,’ [en variant på ‘Jag har nog mens på gång!’ eller ‘Jag har ont i huvudet.’] sa hon och log nervöst mot Eric, som satt bredvid henne på soffan med en arm beskyddande draperad bakom henne. 

Under de femton år som de hade varit gifta hade hon lagt på sig trettiofem pound [nästan 16 kg, om jag omvandlat rätt] och verkade inte kunna tappa dem. Hon kände sig apatisk och utmattad mesta tiden, hade förlorat intresset att laga mat och fixa hemma, och, med deras åttaåriga dotter Lizzie i skolan, kände hon ett tomrum i sitt liv som hennes arbete inte fyllde.”

I kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster.”

s 94-:

“‘Äckligt och sjukt – var det de ord du använde?’ frågade jag Eric [angående att Laura ville amma deras dotter till hon vande av sig själv].

“Hmmm, jag … jag kan inte komma ihåg exakt.’ sa han, med en docerande röst. ‘Det var trots allt så länge sen.’ 

‘Jag kommer ihåg,’ sa Laura milt.

‘Använde jag de orden?’ sa han och såg milt häpen ut. ‘Åh, men om jag gjorde, är jag säker på att jag inte menade dem på det sätt som du tog dem. Jag är säker på att jag försökte klargöra vad jag menade.’

Laura tittade på honom en lång stund men sa ingenting. Hon sänkte sina ögon och tittade så upp på mig. ‘Det var faktiskt då som mina viktproblem började,’ sa hon. Hon mindes att hon upplevt stor sorg att vänja av Lizzie så tidigt. ‘Det smärtade mig,’ sa hon. Hon tittade ner, generad. ‘Jag tror jag försökte dämpa smärtan genom att äta.’/…/

Och så, tyst, ‘Eric tyckte inte heller om det.’

Han såg förbluffad ut. ‘När har jag nånsin sagt det? När har jag nånsin sagt ett ord om din vikt?’

‘Du har sagt saker,’ sa Laura tyst, och tittade inte på honom.”

s 90-91:

Medan jag betraktade deras utbyte tänkte jag för mig själv, ‘Det är något fel på denna bild.’ Eric var för mycket den älskande, bekymrade, stöttande maken, Laura för mycket den ängsliga, deprimerade, inkompetenta frun.

Ingen enskild mänsklig varelse, manlig eller kvinnlig, är så välutrustad med karaktärsdygder eller så totalt i avsaknad av gåvor – vi är var och en mix av svagheter och styrkor.

Det jag såg framför mig, misstänkte jag starkt, var inte två separata människor, utan en slutprodukt av femton år av omedveten äktenskaplig sammansmältning, under vilken Laura gav upp alla sina styrkor till Eric och han hade överfört alla sina svagheter till henne – en tung börda som mycket väl kunde vara kopplad till hennes fysiska viktuppgång.

Jag misstänkte verkligen att Eric under deras äktenskaps lopp faktiskt inte hade uppmuntrat hennes styrkor, utan hennes svagheter – i direkt proportion till graden som han undertryckte någon slags medvetenhet om sina egna.

För att prova min ingivelse, bad jag Eric att berätta mer om sitt arbete.”

Detta gav så småningom vid handen en hel del.

s 101:

“‘Jag gör det inte bara med ord, heller,’ sa han, ‘Jag gör det på andra sätt också.’

‘Till exempel?’

‘Hmmm, till exempel så tar jag med mig en massa godis in i huset – glass, kakor, såna saker. Jag säger alltid att jag tar dem för Lizzie [dottern], men Lizzie är inte särskilt stor när det gäller sötsaker. Det slutar vanligtvis med att Laura äter upp alltihop. Jag tror att jag gör det avsiktligt för att hindra henne från att gå ner i vikt. Jag tror att jag har varit rädd för att om hon förlorar i vikt skulle hon känna sig alltför nöjd med sig själv.’

‘Har du sagt det till henne?’

Han skakade sitt huvud. ‘Nej.’ Tystnad. ‘Men jag tror att jag borde.’

När Eric och Laura kom tillbaka till mitt kontor nästa vecka, noterade jag en förändring i dem båda. Erics sätt mot sin fru verkade mindre förmyndaraktigt och mer respektfullt. 

Laura verkade lite mindre nedtryckt.”

De fortsatte i terapi ytterligare ett år.

“Mer självmedveten lärde sig Eric att fånga de flesta av sina sårande kommentarer innan de lämnade hans mun.

Laura, å sin sida, lärde sig att avbryta honom tvärt när han undslapp sig genom att svara med ett kraftfullt ‘Jag vill inte höra det där, Eric!’/…/

Genom att slutligen ha konfronterat sin egen känsla av misslyckande av att inte ha levt upp till sin fader, hade Eric slutligen lyckats att lägga ner den bördan.

Med mer energi som befriats började han ta steg för att förverkliga en dröm han haft en tid: att skapa ett konsortium med likasinnade kolleger och att finansiera köp, utrustning och bemanning av en mobil, medicinsk skåpbil med vilken han kunde tillhandahålla sjukvård till barn i familjer som bodde i innerstadsvälfärdsinrättningar.”

Och då, slutligen, fick han erkännande och respekt av pappan, som fortfarande levde. Så i slutänden blev det win-win för alla. Pappan till sonen:

“’Nöjet är helt på min sida, son.

Jag måste säga, det var på tiden att nån gjorde det du gör. För helvete, jag skulle komma och arbeta som volontär om jag inte var en sån stofil.

I alla fall, jag ville bara säga att jag är stolt över dig. Håll mig informerad. Och fortsätt det fina arbetet.’”

Kapitlet “Den annalkande stormen – Orden vi uttalar kan också innebära våld” s 96-105:

“Båda [Jack och Eric] var fjärmade från sina känslor och omedvetet sammansmälta med sina partners. Skillnaden är att, istället för att använda fysiskt våld för att kontrollera sin fru, använde Eric psykologiskt och verbalt våld för att åstadkomma samma resultat. 

Män tenderar att anse att verbal manipulation är kvinnors domän./…/

Men män är inte så oskyldiga offer för verbal manipulation som de ibland vill tro. De får också som de vill med ord – och det kan vara ett grymt sätt när de vill att det ska vara det. 

Som psykologen Don Long, medgrundare av ‘Rape And Violence End Now (RAVEN), noterade i ett bokkapitel 1987, ‘Tre av fyra män använder verbalt våld (psykologiskt våld) som en mekanism för kontroll i sitt hem.’/…/

‘När vi hittar och känner vår egen smärta – då kommer vi att sluta göra vår partner illa.’ /…/

‘Summan av kardemumman: det finns inga ursäkter för misshandel’:

Om du, som många män, är benägen till arga utbrott, verbal misshandel eller fysiskt våld, var medveten om att du kan ändra dessa mönster och att det finns hjälp att tillgå – i form av individuell och gruppterapi och kamratstödsgrupper

Ett effektivt program för hantering av vrede kommer att hjälpa dig att göra följande:

  • Känna igen när du är arg och identifiera orsakerna till din vrede när den händer. /…/
  • Uttrycka din irritation lugnt och direkt – till personen som orsakade den. /…/ Du kommer att känna en omedelbar känsla av befrielse enbart genom att ha uttryckt din irritation, snarare än att ha hållit den tillbaka, även om din fru inte ber om ursäkt. Sannolikheten är dock att hon kommer att göra det, vilket kommer att ta bort din irritation ännu mer.
  • Hålla i minnet att när någon gör nånting som gör dig arg, kan det betyda att du missförstår den andres beteende. /…/
  • Förstå att du HAR kontrollOm du har en tendens att bli verbalt eller fysiskt misshandlande när du blir upprörd eller arg, sluta säga åt dig själv att du förlorade kontrollen. Det är en lögn – helt enkelt. Sanningen är att du har väldigt mycket kontroll och använder vrede och våld [även verbalt irriterad och aggressiv] för att kontrollera din partnerMän som slår sina fruar är ofta extremt kalkylerande i sitt våld. De väljer när de ska slå, hur de ska slå och var de ska slå (där blåmärkena inte kommer att synas när deras fruar går till jobbet nästa dag). Andra män är lika mycket argbiggor i sitt användande av verbalt våld och andra taktiker avsedda att dominera och terrorisera. Om ditt behov av att kontrollera, eller rädsla för att förlora kontrollen av din partner, ofta sporrar dig till verbalt våld, borde du allvarligt överväga att söka professionell hjälp.

Det effektivaste sättet att ‘gå runt’ vrede är naturligtvis att lära sig att känna, identifiera och uttrycka en full skala av mänskliga känslor – inkluderande de sårbara såna som ängslan/oro, otillräcklighet/brist och rädsla som män har lärt sig att se som skamliga. 

Det är inte behagligt att känna dessa känslor. Men det är mycket mer befriande, mänskligt och potentiellt helande än att hålla dem inlåsta eller ventilera dem i form av vrede, raseri eller våld.

I nästa kapitel ska vi titta på några specifika sorter av sårbarhetskänslor som män ofta håller inlåsta inuti och undersöka upplevelser tidigt i livet som är källa till dessa olösta känslor, vilka ofta leder till personliga och relationsproblemsom inte kan korrigeras förrän män uppmärksammar/lyssnar på dessa länge begravda smärtor.”

Fast jag tror fortfarande Gottmans sätt är ett bra sätt för väldigt många människor och parrelationer. Funkar inte det kanske man bör komplettera med individuell terapi.

”Filosof: Visst gör det ont när makten omfördelas – Bakslaget för metoo måste ses utifrån ett maktperspektiv. Det handlar om förändrade sociala normer och privilegier, skriver filosofen Katharina Berndt Rasmussen.”

Katharina Berndt Rasmussen.

Brené Brown.

“#MeToo-stunden: När skygglapparna togs bort” (på engelska).

The Gottman Institute.

Och hur är det på arbetsplatser och andra ställen i samhället? Hur behandlas kvinnorna? Och hur relaterar männen till varandra? Vad innebär allt detta för kvinnor respektive män? Hur bemöts kvinnor, av män – OCH av andra kvinnor? Inte minst subtilt?

Vinner nån på detta?

Jag tror att vi fortfarande har ganska lång väg att vandra … Tyvärr.

”Riktiga” män …

15 juli, 2016 § Lämna en kommentar

Ronald Levant skriver att manliga terapeuter troligen skulle ”förstå” män bättre än kvinnliga, därför att de själva har varit med i olika grad i rollsocialiseringen till man.

Dessutom kanske män tenderar att lyssna mer på en (förhoppningsvis klok) man, som förstår dem utifrån egna erfarenheter och som också kan förklara vilka förluster och nackdelar mansrollen har för män – och deras relationer och liv – i slutänden också för deras hälsa (både fysiska, men också psykiska).

Och det är kanske trots allt lättare att öppna upp inför en annan man, som förstår, än en kvinna, även om hon förstår aldrig så bra. Motståndet har nog också att göra med grundproblemet: att visa svaghet – och göra det inför en kvinna!?

Därför så känsligt om den kvinna mannen lever med kommer med synpunkter och iakttagelser? Och det blir väldigt jobbigt om man blir beroende av en kvinna, framförallt den man lever med. Kvinnor har lättare att tackla detta, men de kan ha andra problem.

Riktiga pojkars röster (livs levande, inte uppdiktade från TV-spel med machomän- och -pojkar):

“En massa människor använder ord som ‘psycho’ eller ’wacko’ när de pratar om människor som känner sig nedstämda eller tänker att de kanske skulle vilja ta sina liv. Jag tycker att denna sorts uttryck skapar ytterligare isolering i tonåringar och det är inte det du vill göra med tonåringar som redan känner sig ensamma” — Alexander, 18 år, från en liten stad i Södern.

Klokt och sant! Pojkar socialiserar varandra vidare från en tidig sån där de gjorts känsliga för vidare socialisering, att inte visa svaghet! Om de visar svaghet är de inga ”riktiga” män!

”En karl ska vara stark, lång och snabb och ha en atlets kvaliteter. På samma gång ska han vara smart. Han förväntas vara näst intill perfekt.” — Chandler, 14 år, från en förort i nordväst.

Tror de flesta män lider av detta i mer eller mindre grad och mer eller mindre medvetet. Och således skulle de flesta män, om inte alla, ha nytta av att ta del av dessa rön!

”Det jag hatar med den här skolan är att jag blir hackad på i korridorerna och nästan överallt annars.” — Cody, 14 år, från en förort i Nya England.

En variant av den där avskyvärda kamratfostran, vilken pågår också utanför internatskolornas värld! Grrr!!!

Är det så att makt korrumperar och gör män i höga positioner till grisar?  Se “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

Gör makt helt vanliga män till sexuella rovdjur?

Svaret är i de flesta fall nej, säger vetenskapsmän inom socialpsykologi och terapeuter med lång erfarenhet av att jobba med män. [Men] Makt underlättar.”

De var grisar innan.

(Makten) förser män, med särskild aptit [på sånt här: att demonstrera makt], med tillfällen, men makten förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt./…/

… de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar och liknande./…/

…arrogans kommer vanligtvis före makt, inte tvärtom./…/

Studier av gruppbeteende låter förstå att de självsäkra, frispråkiga individerna är de som tenderar att bli ledare. Och upplevelsen av att sitta i toppen förstärker personens känsla av kontroll och självcentrering [samt av känslan att de har rätt till sånt andra inte har rätt till!?].”

Dvs de kom till makten för att de redan hade särskilda personlighetsdrag och positionen väl där gör att de tycker det är okej att ta sig kanske vilka friheter som helst!? De anser sig ha rätt till kvinnokroppar osv. Är skitstövlar från början, men det finns alldeles säkert en historia av ganska grov manssocialisering tidigt, med de tidigaste vårdnadsgivarna och familjeförhållanden (och inte minst kamratfostran senare) som slutligen format dem till de skitstövlar de är. 

“I ‘Riktiga pojkars röster’ undersöker William Pollack det problem som de flesta pojkar i vår nation [USA] möter idag.

I denna fascinerande bestseller går Pollack direkt till källan: pojkar i åldern 10 till 20, där det hemliga kämpandet och passionerna hos Amerikas uppväxande unga uttryckt frammanas med deras egna ord.

Deras röster är svidande uppriktiga och ivriga att bli hörda, avslöjande hur samhällets föråldrade förväntningar tvingar dem att maskera sina känslor av isolering, depression, längtan, kärlek och hopp.”

Grrrr!!!

”Vi hör pojkar och unga män i stora och små städer – inkluderande överlevare från massakern i Columbine High School – som övertygande och extraordinärt uppriktiga delar med sig av historier om mobbning, droger, sport, skola, föräldrar, sex, kärlek och mycket mer.

Pollak föreslår också [i sin bok] sätt att starta en dialog och illustrerar genom mallar vad man kan göra i många situationer för att handskas med dessas problem – särskilt ovärderliga för alla människor i som finns i deras liv.”

Om ”En ny psykologi för män” av Ronald Levant och William Pollack:

”Inspirerad av feministforskare som revolutionerade vår förståelse av kvinnors könsroller, har bidragsgivarna till denna banbrytande bok beskrivit att mäns föreskrivna roller varken är biologiskt eller socialt givna, utan snarare psykologiska och sociala konstruktioner.

För första gången i en [och samma] volym, förklarar de ledande rösterna inom studiet av manspsykologi i detalj och auktoritativt, hur mäns roller skapas och hur mäns försök att leva upp till dessa ohälsosamma och orealistiska modeller av maskulinitet snedvrider män och samhället.”

Och påverkar deras liv och relationer i negativ riktning i olika grad och även påverkar hälsan, fysiskt och psykiskt. Men de behöver inte vara upphöjda och ofullkomliga gudar. Eller borde verkligen inte behöva vara det! Både för deras och allas vår skull!

”Genom att ifrågasätta de traditionella mansrollsnormerna (såna som lägger tonvikt vid aggression, tävlan, status och känslomässig behärskning/stoicism), visar de hur vissa manliga problem (såna som våld, homofobi, nedvärdering av kvinnor, avskilt faderskap och ignorering av hälsobehov) är olyckliga biprodukter av den gängse processen med vilken män socialiseras.

Genom att sammanställa den senaste forskningen, klinisk erfarenhet och större teoretiska perspektiv om män och formning av kulturell, klassmässig och sexuell orientering, illustrerar författarna på ett briljant sätt de många variationerna i manligt beteende.

Den här boken kommer att bli en ovärderlig källa inte bara för studerande av könspsykologi inom alla discipliner, utan också för kliniker och forskare [och män själva, om de får tag på och läser boken] som behöver reda ut relationen mellan mäns beteende och de motsägelsefulla och ologiska/inkonsekventa könsroller som läggs på män.

Denna nya förståelse av mäns psykologi kommer helt klart att förbättra det arbete görs av kliniskt professionella – inklusive psykologer, psykiatriker, socialarbetare, rådgivare och psykiatrisjuksköterskor – med att hjälpa män att rekonstruera en känsla av maskulinitet med hälsosammare och mer social justa linjer.”

I “Riktiga pojkar: att rädda våra söner från pojktidens myter” kan man läsa:

“Baserat på William Pollacks banbrytande forskning vid Harvards Medical School över två decennier, undersöker ‘Riktiga pojkar’ varför många pojkar är ledsna, ensamma och förvirrade fastän de kan se tuffa, gladlynta och obesvärade ut.

Pollack utmanar de konventionella förväntningarna om manlighet och maskulinitet som uppmuntrar föräldrar att behandla pojkar som små män, uppfostrande dem genom en process som ska göra dem tuffare och vilken driver deras känslor under jorden.”

Till men för hela  deras liv i större eller mindre grad.Ofta i en grad som gör deras liv och relationer svårare än det hade behövt vara, tror jag.  Undra på om de kan bli frustrerade, arga, rasande, deprimerade osv? 😦 Har man börjat ifrågasätta detta mansideal något djupare än det gängse sättet, så är man en bit på väg?

”Bara när vi vet hur pojkar verkligen är [kanske inte så mycket annorlunda än flickor i sina behov osv], säger Pollack, kan vi hjälpa dem utveckla mer självförtroende och det känslomässiga förstånd de behöver för att handskas med saker som depression, kärlek och sexualitet, droger och alkohol, skilsmässa och våld.”

Se vidare “I en tid av fallna hjältar: omskapandet av maskulinitet.”

Beroende och svag – rädd för den makt man då kan ge den andra? Och därmed rädd för närhet!? Kvinnor kan också lida av detta, men oftast i mindre grad än män generellt sett?

Den skola du studerar vid avgör inte vad du kommer att bli: ett motgift mot manin vid collegeinträde – och skolval…

6 augusti, 2015 § 1 kommentar

Den här mannen ”debunks the myth” (”avslöjar myten”) om att det inte är den skola du studerar vid som avgör vad du kommer att bli senare i livet, myten angående elit- och prestigeskolor.

Han påpekar att elevers framtida lyckanden i arbetslivet i högre grad hänger på vad man gör av skoltiden, än vilken skola de går på. Ställer myten, att det är avgörande viktigt att man gör ”det rätta” (och inte det ”felaktiga”) valet av skola, i dess rätta dager. I en lång uppräkning tar han upp en mängd exempel på detta bland ytterst framgångsrika amerikaner.

I artikeln ”Suicide on Campus and the Pressure of Perfection” eller ”Självmord på campus och pressen att vara perfekt” kan man läsa:

Amerikansk kultur av hyperprestationer hos välbeställda har befunnit sig under granskning det senaste årtiondet, men den senaste anhopningen av självmord, inkluderande tre gymnasieelevers dödsfall och nu nyligen en elev som gått ut gymnasiet i Palo, Kalifornien, har förnyat debatten. ‘In the Name of College! What are we Doing to Our Children?’ ropar Huffington Post ut i en rubrik i mars.

Vid samma tidpunkt publicerade kolumnisten för New York Times, Frank Bruni, artikeln ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admission Mania’ [ungefär ‘Den skola du studerar vid talar inte om vad du kommer att bli: ett motgift mot manin vid collegeinträdet], vilken han inspirerades att skriva sen han iakttagit vansinnet runt denna process – inte bara bland studenter, utan framförallt hos deras föräldrar].

Talrika andra larmrapporter har hörts över helikopterföräldrar [vi talar i Norden om föräldrar som curlar sina barn] och hur det tar ifrån barn möjligheterna att utveckla oberoende och förmåga att återhämta sig [efter motgångar, för signalen är att de helt enkelt inte får misslyckas], så de blir invalider känslomässigt senare i livet.

Denna kulturella dynamik av perfektionism och överbeskydd har nu kombinerats och skapat ungdomar som är ultrafokuserade på att lyckas, men som inte vet hur man misslyckas.”

Hela denna artikel liksom videon ovan är ytterst väl värda att läsa – och lyssna på!

Bruni pekar också (helt riktigt anser jag) på betydelsen av att möta kamrater från annan bakgrund än den de själva kommer ifrån. Något som kanske också kan vara en framgångsfaktor senare i livet, både i jobb- och karriärsammanhang, men inte minst i livet (man får perspektiv på sitt eget liv och sin egen tillvaro, förhoppningsvis på ett sätt som är bra både för en själv som ens omgivning).

Tillägg på kvällen: ”If you want your children to succeed, teach them to share in kindergarten” (eller ”Om du vill att dina barn ska lyckas; lär dem att dela med sig i förskolan”). Och om vi från första början i livet förmår ge våra barn respekt, äkta sån (inte lätt, men det vi kan göra är att försöka ge sån. Lättare om vi själva fått sån) så kommer detta naturligt och utan att barnet och den senare vuxne inte heller ger upp sig själv.

Jag tvivlar också ytterst starkt på att föräldrar (även dem med hög utbildning, jag har mött många såna och även om de kanske är briljanta i sin yrkesutövning, så är deras omdöme inte alltid i paritet med tidigare skol- och senare yrkeserfarenheter!) verkligen kan bedöma vilken skola som är bättre än en annan. Nej, tagga ner överambitiösa föräldrar! Både för er egen som för era barns skull!

Och jag begriper inte heller att föräldrar skickar sina barn till en väldigt liten naturbruksskola, där man verkligen kan undra vad barnen får för undervisning i kärnämnen. De föräldrarna undrar jag vad för omdöme de har. Och hur har skolverket kunnat ge tillstånd till dem att öppna från första början?

Däremot kan jag verkligen se en poäng i att man kan byta skola om barnet blir mobbat och skolan inget gör för att åtgärda detta. Då är troligen det enda rätta att flytta barnet till en annan skola! Helt klart! jag tror denna möjlighet alltid har funnits, om det funnits andra skolor i kommun eller närområde.

Jag misstänker också, efter att ha sökt information om Bruni på nätet, att jag inte delar alla hans synpunkter! Ibland har helt avvikande åsikter.

Nyliberalismen gör oss asociala…

28 februari, 2012 § Lämna en kommentar


Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.

”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

3 november, 2011 § 19 kommentarer


[blip.tv http://blip.tv/play/h55YgtrUIAI width=”480″ height=”300″]

video tagen härifrån.

Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”The Social Welfare State, beyond Ideology – Are higher taxes and strong ’safety nets’ antagonistic to a prosperous market economy. The evidence is now in” eller i min översättning ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Bevisen finns nu”.

Artikeln i min snabba översättning:

”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.

Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.

I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

De nordiska länderna bibehåller sin dynamik på flera olika sätt trots hög beskattning. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.

Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.

De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd.

Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader [dödligheten är också högre på vinstdrivna sjukhus än i icke vinstdrivna visar kanadensisk forskning].

von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

Se Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika” samt i Skattjakten som kom av sig. Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera.”

Om Sachs i wikipedia.

Artiklar av Sachs:

Tillägg: Nu provar jag med att kommentera mina egna inlägg efter hand när jag hittar andra intressanta texter, istället för att uppdatera dem.