”Riktiga” män …

15 juli, 2016 § Lämna en kommentar

Ronald Levant skriver att manliga terapeuter troligen skulle ”förstå” män bättre än kvinnliga, därför att de själva har varit med i olika grad i rollsocialiseringen till man.

Dessutom kanske män tenderar att lyssna mer på en (förhoppningsvis klok) man, som förstår dem utifrån egna erfarenheter och som också kan förklara vilka förluster och nackdelar mansrollen har för män – och deras relationer och liv – i slutänden också för deras hälsa (både fysiska, men också psykiska).

Och det är kanske trots allt lättare att öppna upp inför en annan man, som förstår, än en kvinna, även om hon förstår aldrig så bra. Motståndet har nog också att göra med grundproblemet: att visa svaghet – och göra det inför en kvinna!?

Därför så känsligt om den kvinna mannen lever med kommer med synpunkter och iakttagelser? Och det blir väldigt jobbigt om man blir beroende av en kvinna, framförallt den man lever med. Kvinnor har lättare att tackla detta, men de kan ha andra problem.

Riktiga pojkars röster (livs levande, inte uppdiktade från TV-spel med machomän- och -pojkar):

“En massa människor använder ord som ‘psycho’ eller ’wacko’ när de pratar om människor som känner sig nedstämda eller tänker att de kanske skulle vilja ta sina liv. Jag tycker att denna sorts uttryck skapar ytterligare isolering i tonåringar och det är inte det du vill göra med tonåringar som redan känner sig ensamma” — Alexander, 18 år, från en liten stad i Södern.

Klokt och sant! Pojkar socialiserar varandra vidare från en tidig sån där de gjorts känsliga för vidare socialisering, att inte visa svaghet! Om de visar svaghet är de inga ”riktiga” män!

”En karl ska vara stark, lång och snabb och ha en atlets kvaliteter. På samma gång ska han vara smart. Han förväntas vara näst intill perfekt.” — Chandler, 14 år, från en förort i nordväst.

Tror de flesta män lider av detta i mer eller mindre grad och mer eller mindre medvetet. Och således skulle de flesta män, om inte alla, ha nytta av att ta del av dessa rön!

”Det jag hatar med den här skolan är att jag blir hackad på i korridorerna och nästan överallt annars.” — Cody, 14 år, från en förort i Nya England.

En variant av den där avskyvärda kamratfostran, vilken pågår också utanför internatskolornas värld! Grrr!!!

Är det så att makt korrumperar och gör män i höga positioner till grisar?  Se “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

Gör makt helt vanliga män till sexuella rovdjur?

Svaret är i de flesta fall nej, säger vetenskapsmän inom socialpsykologi och terapeuter med lång erfarenhet av att jobba med män. [Men] Makt underlättar.”

De var grisar innan.

(Makten) förser män, med särskild aptit [på sånt här: att demonstrera makt], med tillfällen, men makten förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt./…/

… de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar och liknande./…/

…arrogans kommer vanligtvis före makt, inte tvärtom./…/

Studier av gruppbeteende låter förstå att de självsäkra, frispråkiga individerna är de som tenderar att bli ledare. Och upplevelsen av att sitta i toppen förstärker personens känsla av kontroll och självcentrering [samt av känslan att de har rätt till sånt andra inte har rätt till!?].”

Dvs de kom till makten för att de redan hade särskilda personlighetsdrag och positionen väl där gör att de tycker det är okej att ta sig kanske vilka friheter som helst!? De anser sig ha rätt till kvinnokroppar osv. Är skitstövlar från början, men det finns alldeles säkert en historia av ganska grov manssocialisering tidigt, med de tidigaste vårdnadsgivarna och familjeförhållanden (och inte minst kamratfostran senare) som slutligen format dem till de skitstövlar de är. 

“I ‘Riktiga pojkars röster’ undersöker William Pollack det problem som de flesta pojkar i vår nation [USA] möter idag.

I denna fascinerande bestseller går Pollack direkt till källan: pojkar i åldern 10 till 20, där det hemliga kämpandet och passionerna hos Amerikas uppväxande unga uttryckt frammanas med deras egna ord.

Deras röster är svidande uppriktiga och ivriga att bli hörda, avslöjande hur samhällets föråldrade förväntningar tvingar dem att maskera sina känslor av isolering, depression, längtan, kärlek och hopp.”

Grrrr!!!

”Vi hör pojkar och unga män i stora och små städer – inkluderande överlevare från massakern i Columbine High School – som övertygande och extraordinärt uppriktiga delar med sig av historier om mobbning, droger, sport, skola, föräldrar, sex, kärlek och mycket mer.

Pollak föreslår också [i sin bok] sätt att starta en dialog och illustrerar genom mallar vad man kan göra i många situationer för att handskas med dessas problem – särskilt ovärderliga för alla människor i som finns i deras liv.”

Om ”En ny psykologi för män” av Ronald Levant och William Pollack:

”Inspirerad av feministforskare som revolutionerade vår förståelse av kvinnors könsroller, har bidragsgivarna till denna banbrytande bok beskrivit att mäns föreskrivna roller varken är biologiskt eller socialt givna, utan snarare psykologiska och sociala konstruktioner.

För första gången i en [och samma] volym, förklarar de ledande rösterna inom studiet av manspsykologi i detalj och auktoritativt, hur mäns roller skapas och hur mäns försök att leva upp till dessa ohälsosamma och orealistiska modeller av maskulinitet snedvrider män och samhället.”

Och påverkar deras liv och relationer i negativ riktning i olika grad och även påverkar hälsan, fysiskt och psykiskt. Men de behöver inte vara upphöjda och ofullkomliga gudar. Eller borde verkligen inte behöva vara det! Både för deras och allas vår skull!

”Genom att ifrågasätta de traditionella mansrollsnormerna (såna som lägger tonvikt vid aggression, tävlan, status och känslomässig behärskning/stoicism), visar de hur vissa manliga problem (såna som våld, homofobi, nedvärdering av kvinnor, avskilt faderskap och ignorering av hälsobehov) är olyckliga biprodukter av den gängse processen med vilken män socialiseras.

Genom att sammanställa den senaste forskningen, klinisk erfarenhet och större teoretiska perspektiv om män och formning av kulturell, klassmässig och sexuell orientering, illustrerar författarna på ett briljant sätt de många variationerna i manligt beteende.

Den här boken kommer att bli en ovärderlig källa inte bara för studerande av könspsykologi inom alla discipliner, utan också för kliniker och forskare [och män själva, om de får tag på och läser boken] som behöver reda ut relationen mellan mäns beteende och de motsägelsefulla och ologiska/inkonsekventa könsroller som läggs på män.

Denna nya förståelse av mäns psykologi kommer helt klart att förbättra det arbete görs av kliniskt professionella – inklusive psykologer, psykiatriker, socialarbetare, rådgivare och psykiatrisjuksköterskor – med att hjälpa män att rekonstruera en känsla av maskulinitet med hälsosammare och mer social justa linjer.”

I “Riktiga pojkar: att rädda våra söner från pojktidens myter” kan man läsa:

“Baserat på William Pollacks banbrytande forskning vid Harvards Medical School över två decennier, undersöker ‘Riktiga pojkar’ varför många pojkar är ledsna, ensamma och förvirrade fastän de kan se tuffa, gladlynta och obesvärade ut.

Pollack utmanar de konventionella förväntningarna om manlighet och maskulinitet som uppmuntrar föräldrar att behandla pojkar som små män, uppfostrande dem genom en process som ska göra dem tuffare och vilken driver deras känslor under jorden.”

Till men för hela  deras liv i större eller mindre grad.Ofta i en grad som gör deras liv och relationer svårare än det hade behövt vara, tror jag.  Undra på om de kan bli frustrerade, arga, rasande, deprimerade osv? 😦 Har man börjat ifrågasätta detta mansideal något djupare än det gängse sättet, så är man en bit på väg?

”Bara när vi vet hur pojkar verkligen är [kanske inte så mycket annorlunda än flickor i sina behov osv], säger Pollack, kan vi hjälpa dem utveckla mer självförtroende och det känslomässiga förstånd de behöver för att handskas med saker som depression, kärlek och sexualitet, droger och alkohol, skilsmässa och våld.”

Se vidare “I en tid av fallna hjältar: omskapandet av maskulinitet.”

Beroende och svag – rädd för den makt man då kan ge den andra? Och därmed rädd för närhet!? Kvinnor kan också lida av detta, men oftast i mindre grad än män generellt sett?

Annonser

Den skola du studerar vid avgör inte vad du kommer att bli: ett motgift mot manin vid collegeinträde – och skolval…

6 augusti, 2015 § 1 kommentar

Den här mannen ”debunks the myth” (”avslöjar myten”) om att det inte är den skola du studerar vid som avgör vad du kommer att bli senare i livet, myten angående elit- och prestigeskolor.

Han påpekar att elevers framtida lyckanden i arbetslivet i högre grad hänger på vad man gör av skoltiden, än vilken skola de går på. Ställer myten, att det är avgörande viktigt att man gör ”det rätta” (och inte det ”felaktiga”) valet av skola, i dess rätta dager. I en lång uppräkning tar han upp en mängd exempel på detta bland ytterst framgångsrika amerikaner.

I artikeln ”Suicide on Campus and the Pressure of Perfection” eller ”Självmord på campus och pressen att vara perfekt” kan man läsa:

Amerikansk kultur av hyperprestationer hos välbeställda har befunnit sig under granskning det senaste årtiondet, men den senaste anhopningen av självmord, inkluderande tre gymnasieelevers dödsfall och nu nyligen en elev som gått ut gymnasiet i Palo, Kalifornien, har förnyat debatten. ‘In the Name of College! What are we Doing to Our Children?’ ropar Huffington Post ut i en rubrik i mars.

Vid samma tidpunkt publicerade kolumnisten för New York Times, Frank Bruni, artikeln ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admission Mania’ [ungefär ‘Den skola du studerar vid talar inte om vad du kommer att bli: ett motgift mot manin vid collegeinträdet], vilken han inspirerades att skriva sen han iakttagit vansinnet runt denna process – inte bara bland studenter, utan framförallt hos deras föräldrar].

Talrika andra larmrapporter har hörts över helikopterföräldrar [vi talar i Norden om föräldrar som curlar sina barn] och hur det tar ifrån barn möjligheterna att utveckla oberoende och förmåga att återhämta sig [efter motgångar, för signalen är att de helt enkelt inte får misslyckas], så de blir invalider känslomässigt senare i livet.

Denna kulturella dynamik av perfektionism och överbeskydd har nu kombinerats och skapat ungdomar som är ultrafokuserade på att lyckas, men som inte vet hur man misslyckas.”

Hela denna artikel liksom videon ovan är ytterst väl värda att läsa – och lyssna på!

Bruni pekar också (helt riktigt anser jag) på betydelsen av att möta kamrater från annan bakgrund än den de själva kommer ifrån. Något som kanske också kan vara en framgångsfaktor senare i livet, både i jobb- och karriärsammanhang, men inte minst i livet (man får perspektiv på sitt eget liv och sin egen tillvaro, förhoppningsvis på ett sätt som är bra både för en själv som ens omgivning).

Tillägg på kvällen: ”If you want your children to succeed, teach them to share in kindergarten” (eller ”Om du vill att dina barn ska lyckas; lär dem att dela med sig i förskolan”). Och om vi från första början i livet förmår ge våra barn respekt, äkta sån (inte lätt, men det vi kan göra är att försöka ge sån. Lättare om vi själva fått sån) så kommer detta naturligt och utan att barnet och den senare vuxne inte heller ger upp sig själv.

Jag tvivlar också ytterst starkt på att föräldrar (även dem med hög utbildning, jag har mött många såna och även om de kanske är briljanta i sin yrkesutövning, så är deras omdöme inte alltid i paritet med tidigare skol- och senare yrkeserfarenheter!) verkligen kan bedöma vilken skola som är bättre än en annan. Nej, tagga ner överambitiösa föräldrar! Både för er egen som för era barns skull!

Och jag begriper inte heller att föräldrar skickar sina barn till en väldigt liten naturbruksskola, där man verkligen kan undra vad barnen får för undervisning i kärnämnen. De föräldrarna undrar jag vad för omdöme de har. Och hur har skolverket kunnat ge tillstånd till dem att öppna från första början?

Däremot kan jag verkligen se en poäng i att man kan byta skola om barnet blir mobbat och skolan inget gör för att åtgärda detta. Då är troligen det enda rätta att flytta barnet till en annan skola! Helt klart! jag tror denna möjlighet alltid har funnits, om det funnits andra skolor i kommun eller närområde.

Jag misstänker också, efter att ha sökt information om Bruni på nätet, att jag inte delar alla hans synpunkter! Ibland har helt avvikande åsikter.

Nyliberalismen gör oss asociala…

28 februari, 2012 § Lämna en kommentar


Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.

”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

3 november, 2011 § 19 kommentarer


[blip.tv http://blip.tv/play/h55YgtrUIAI width=”480″ height=”300″]

video tagen härifrån.

Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”The Social Welfare State, beyond Ideology – Are higher taxes and strong ’safety nets’ antagonistic to a prosperous market economy. The evidence is now in” eller i min översättning ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Bevisen finns nu”.

Artikeln i min snabba översättning:

”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.

Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.

I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

De nordiska länderna bibehåller sin dynamik på flera olika sätt trots hög beskattning. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.

Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.

De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd.

Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader [dödligheten är också högre på vinstdrivna sjukhus än i icke vinstdrivna visar kanadensisk forskning].

von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

Se Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika” samt i Skattjakten som kom av sig. Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera.”

Om Sachs i wikipedia.

Artiklar av Sachs:

Tillägg: Nu provar jag med att kommentera mina egna inlägg efter hand när jag hittar andra intressanta texter, istället för att uppdatera dem.

Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer, nej, rikingarna kommer inte att förändra världen…

31 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Om Sodom och Gomorra.

Maria-Pia Boëthius i ”Vi kan inte leva på gamla segrar”:

”… villrådiga eller makthungriga politiker verkar lättade över att oskyldiga immigranter får skulden för den tilltagande vantrivseln i civilisationen istället för det orättvisa ekonomiska systemet. I Sverige har alliansen inte hoppat på främlingsfientlighetståget, det hedrar dem faktiskt, även om det gäller att se upp med Jan Björklund. Men alliansen är fanatiska tillskyndare av ett alltmer orättvist ekonomiskt system; nöjda med att administrera ökande klyftor, ojämlikhet och inställd fördelning av landets rikedom.

Och en majoritet av svenskarna röstade på detta – med öppna ögon. Och jag undrar, liksom den ström av utländska journalister som hört av sig till mig (särskilt från fransktalande länder, de säger att det är få som talar franska i Sverige): ‘Vad har hänt med människorna i Sverige? Varför har de övergivit ett system som vi beundrade?’

Vad svarar man på det?/…/

… utan en stark gräsrotsrörelse, utan organisation i verkliga livet, bara i cyberrymden, fungerar inte politiken./…/

Om Tea-party-rörelsen skriver George Monbiot i Guardian att den är ’det största exemplet på falsk medvetenhet som världen skådat’ och att ’Tea-party-rörelsen mobiliserar för ’freedom’ – omedveten om att friheten den kräver är frihet för storföretagsamheten att trampa ner dem i smutsen’.”

Se hans artikel ”The Tea Part movement: deluded and inspired by billionaires” eller “Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer.”

Nej, rikingarna kommer inte att förändra världen!

När jag får tid ska jag läsa ”Republican Gomorrah – Inside the Movement That Shattered [slog sönder] the Party” av Max Blumentahl.

Bokens hemsida. Här är ett utdrag, där Blumentahl refererar till Erich Fromms ”Flykten från friheten.”

Kapitel 6 ur boken ”The King of Pain” om James Dobson som grundat ”Focus on the Family” eller ”Fokusera på familjen”. Se också hans ”Family Talk with James Dobson”, som skrivit boken ”The New Strong-Willed Child” eller ”Den nya Viljestarka barnet”, vars vilja ska brytas. Tala om backlash.

Anne Bamford om kulturundervisning…

27 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Porträtt av en kulturrik 20-åring, det är mer troligt att han/hon (tyvärr blev bilderna litet suddiga):

  • skriver in sig på universitet/högre utbildning (>17,6%).
  • jobbar som volontär (15,4 %)
  • har goda vänskapsförhållanden (8,6 %)
  • röstar (20 %)
  • 10 % mindre sannolikt att han/hon antingen inte är anställd eller inte befinner sig i utbildning.

Samt av en kulturrik 26-åring. Han/hon:

  • forsätter att prestera bättre än de som inte gick i kulturrika skolor
  • har bättre jobb (det är större sannolikhet att de kulturfattiga 26-åringarna rapporterar beroende av allmänt stöd [socialförsäkringar!?]).

Snabbt nedkastade anteckningar från seminarium med professor Anne Bamford söndagen den 24 oktober i Stockholm, skulle förmodligen behöva läsa mer av henne och bearbeta detta material mer, men här kommer mina anteckningar i alla fall:

Bamford inledde med att säga att hon anser att det är en backlash vad gäller musikutbildning, i både Storbritannien och Sverige. Något hon tycker är tragiskt.

Under Thatcher-åren förstördes en massa som tidigare byggts upp. Man skar ner rejält då, något som de senaste 10 åren delvis har byggts upp igen, men som nu återigen raseras.

Sverige var ett modelland vad gäller kultur- och musikutbildning 2005 påstod hon, men nu raseras också detta menade hon. Hon sa också att utbildningsdepartementet i Sverige inte alls är intresserade av att lyssna på några argument för kulturrik skola. Man har inte tid med det påstår man, om jag uppfattade henne rätt.

Hon är oerhört kritisk till det som händer.

Alla har rätt att få kulturerfarenheter och att njuta av konst. Kulturutövande är inte bara ett jobb (på gott och ont för oss som håller på med det). Och det ska inte vara elitistiskt, utan för alla. Men detta utesluter inte höga krav på högsta kvalitet (hur vi nu ska definiera detta).

Blir det frivilligt (som nu i Sverige) är det inte längre en rättighet och elever väljer bort detta ämne.

Hon betonade detta med att vara delaktig, samt att vara en utförare själv. Musik och kultur är en samhällssak. Och det är inte minst eget utövande som har positiva effekter. Att vara aktiv själv har större effekt på hjärnan än att bara vara passiv konsument.

Det är viktigt med en kontinuitet i undervisningen och lärarutbildningen är ett stort problem menade hon vidare (minns inte om hon utvecklade detta).

Den lilla erfarenhet jag har av USA är att de inte har samma utbildning som vi vad gäller pedagogik och musikskolor existerar inte där som här. Min pojkvän i USA blev mäkta imponera av vad gymnasieskola i mellansverige presterade i form av julshow förra året. Undrade hur många elever denna skola har som kunde frambringa något så bra. Hans sons high school hade inte lyckats med motsvarande, vilket kanske förvånar många?

Hon frågade:

”Vad har alla rätt till för sorts kulturutbildning?”

Att lära sig språk går lättare med hjälp av drama, om man kan referera till kulturuttryck.

Under paneldebatten efter seminarium och lunch kom detta med intellekt och känslor upp. Hur farliga kulturutövare kan bli för människor i makten. Människor som har tillgång till både känslor och intellekt tänker förmodligen mer självständigt än de skulle ha gjort utan kulturutbildning i skolan, en kulturutbildning som borde vara för alla.

Svensk utbildning är flexibel medan brittisk är väldigt rigid menade hon och den förra menade hon är väldigt bra.

Hon menade också att både process och resultat är viktiga, både vägen till målet samt målet är viktiga.

BARA läsning och räkning är dålig undervisning.

Hon pratade vidare om ”konstens språk” som ett berikande värde.

Det är viktigt att ta risker! Våga göra fel! FÅ göra fel! Och misslyckas! påpekade hon också med eftertryck.

”Risk is good! It’s good to take/make risks!”

“Vad är 3+3?”

undrade hon också.

”6!”

svarade vi förstås.

“Och vad är 6?”

De barn som har ett kulturkapital hittar fler svar på fråga två.

En skola rik på kultur kan kompensera ett barn som inte har mött kultur i kanske någon form hemma. Tas detta bort i skolan så blir dessa barn förlorare. Utvecklas mindre än de annars skulle ha gjort.

Människor från olika bakgrund behövs menade hon också.

Sverige är fortfarande i topp vad gäller innovationer påstod hon, detta tack vare undervisningen i musik och andra kulturämnen – för ALLA barn i skolan.

Vi blir dock allt mer konservativa; i Storbritannien, Sverige, övriga Europa, kanske hela (väst)världen.

”Jobba på det du verkligen tror på!”

var en av hennes uppmaningar.

Under paneldebatten pratade hon om:

”Samarbete istället för tävlan!”

Tävlan hindrar flexibilitet och kreativitet (?).

Gå tillbaka till 10-punktslistan under arbetets gång; i början (innan du sätter igång), i mitten samt på slutet och hon menade att man måste följa alla dessa tio punkter:

  1. active partnership and collaboration
  2. flexible organizational structures
  3. accessibility to all
  4. ??
  5. reflection and evaluation strategies
  6. local
  7. project-based, research-based
  8. active creation, perfomance and exhibition
  9. the languages of art
  10. take risks

Att arbeta med barn är MINST lika kvalificerat som att jobba för äldre. Det är kanske både svårare – och finare – att jobba med konserter för barn till exempel.

Bamford hänvisade också till Ken Robinson i ”All Our Futures”. Här är en video med honom om att skolan dödar kreativiteten.

http://video.ted.com/assets/player/swf/EmbedPlayer.swf

Och här pdf-dokument om ”All Our Futures – Creativity, Culture and Education.”

Länkar:

”Seuol Agenda: Goals for the Development of Arts Education”.

”Road Map for Arts Education”.

Anna-Lena Lodenius: ”Alliansens skolpolitik – det stora återtåget.”

”Barn in i framtiden – vikten av kultur och kreativitet.”

Alltings värde eller accepterandet av en politik som motverkar våra intressen – om att ändra den politiska kartan, något som inte bara kan ske i högerriktning, utan också i vänsterriktning…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

George Monbiot respektive Tom Crompton.

[Uppdaterad 18 och 19 oktober].

George Monbiot skriver i “The Values of Everything” eller ungefär ”Alltings värde” i min snabböversättning (så läs gärna originaltexten på engelska):

Så här är vi nu, formande en disciplinerad kö till avrättningsplatsen. Straffande de fattiga för de rikas misstag, övergivande mång- och vidsyntheten, nedrustande skyddet/tryggheten som staten stod för: frånsett några få små protester så har inget av detta ännu fått oss ut i strid.

Accepterandet av en politik som [egentligen] motverkar våra intressen är mysteriet som präglar det tjugonde århundradet.

I USA så har industriarbetare argt krävt att få bli lämnade utan sjukvård och insisterar på att miljonärer ska betala mindre skatt.

[Tillägg 19 oktober: Se Storstad i ‘Ond cirkel: ojämlikhet föder ojämlikhet’].

I Storbritannien verkar vi vara beredda att överge de sociala framsteg som våra förfäder riskerade sina liv för – med en muttrande protest bara.

Vad har hänt med oss?

Svaret, tror jag, har getts av den intressantaste rapport som jag har läst i år. Nämligen ’Common Cause – The Case for Working with our Cultural Values’ [eller ungefär ’Gemensam sak – anledningen att arbeta med våra kulturella värderingar’] skriven av Tom Crompton som tillhör miljögruppen WWF, som i denna undersöker en rad fascinerande framsteg inom psykologins fält.

Den erbjuder, tror jag, ett botemedel eller utväg ur pesten som nu hemsöker varje god sak från välfärd till klimatförändringar.

Han visar att progressiva har varit snyltgäster på myten om mänsklig uppfattningsförmåga, något han etiketterar som upplysningsmodellen. Denna innebär att människor fattar rationella beslut genom att bedöma fakta.

[tror de!? Dvs fattar rationella beslut utifrån nytta och förnuft!? Se Pierre Gilly i blogginlägget ‘Vann rätt block?’ om att människor inte röstar efter rationella beslut och att människors uppfattningar om förhållanden inte stämmer med verkligheten.

T.ex. tror amerikaner att man ger mer bistånd till utvecklingsländer än man gör och man underskattar hur stor ojämlikheten faktiskt är i USA.

Dessutom har man visat, se ‘The Spirit Level,’ att de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden tenderar att ge minst i bistånd samt att USA tillhör ett av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden, de skandinaviska några några av de mest jämlika, än så länge].

Allt som man behöver göra enligt denna är att övertyga människor genom att lägga fram data: de kommer sedan att använda dessa för att bestämma sig för vilket alternativ som bäst stöder deras intressen och önskningar [egoistiska!!?? Inte altruistiska?].

En mängd experiment visar att det inte fungerar så.

Istället för att prestera en rationell lönsamhetsanalys så accepterar vi information som bekräftar vår identitet och våra värderingar och förkastar information som strider mot (står i konflikt) med dem.

Vi formar vårt tänkande runt vår sociala identitet, vilket skyddar oss mot alltför allvarliga utmaningar.

Att ställa människor inför obekväma fakta kommer troligen att stärka deras motstånd mot förändring.

Vår sociala identitet skapas av värderingar som psykologer klassificerar som antingen yttre/utanför liggande eller inre/verkliga/reella.

Yttre värderingar rör status och självbefordrande [om self-promotion se här].

Människor med stark uppsättning yttre värderingar är fixerade på hur andra ser på dem. De håller troget fast vid finansiell succé, yttre images och berömmelse.

Inre värderingar rör relationer med vänner, familj och samhälle och självaccepterande. De som har stark uppsättning inre värderingar är inte beroende av lovprisande eller belöningar från andra människor. De har övertygelser som går utöver självintresset.

[slår mig: det kanske kan vara väldigt utmanande för dem med yttre värderingar, som kan ha svårt att tåla människor med mer genuin, verkligt äkta självkänsla?? Och de förra får enorma behov av att slå ner på de senare med alla de medel de förfogar över; se t.ex. i politiken som ökar ojämlikheten och skillnader mellan människor].

Få människor har enbart yttre ELLER inre värderingar. Vår sociala identitet är formad av en mix av värderingar. Men psykologiska test i nära 70 länder visar att värderingar förenas i märkligt konsekventa mönster.

De som starkt värderar finansiell succé, till exempel, är mindre empatiska, har starkare manipulativa tendenser, är mer attraherade av hierarki och ojämlikhet, har starkare fördomar mot främlingar och är mindre bekymrade om mänskliga rättigheter och omgivningen/miljön.

De som har en stark känsla för självaccepterande är mer empatiska och bryr sig mer om mänskliga rättigheter, social rättvisa och omgivningen/miljön.

Dessa värderingar trycker ner varandra: ju starkare någons yttre ambitioner är, desto svagare är hans eller hennes inre mål.

Vi är inte födda med våra värderingar. De har formats av vår sociala omgivning. Genom att ändra vår uppfattning av vad som är normalt och acceptabelt, innebär detta att politik förändrar [kan förändra] våra sinnen lika mycket som omständigheter.

Fri, allmän sjukvård till exempel, tenderar att förstärka inre värden.

Att stänga ute de fattiga från sjukvård normaliserar ojämlikhet och förstärker yttre värderingar.

Det kraftiga skiftet högerut började med Margaret Thatcher och hölls fast under Blair och Brown, alla dessa regeringar underströk dygden i tävlan, marknaden och finansiella lyckanden, och har förändrat våra värderingar.

The British Social Attitudes undersökning till exempel, visar ett kraftigt fall under denna period för allmänhetens stöd för politik som omfördelar välstånd och möjligheter.

[Ja, den sociala rörligheten är lägst i länder som Storbritannien och USA! Och fortfarande störst i de skandinaviska länderna. Men har skiftet redan skett här, något som kommer att visa sig när dagens unga nått yrkeslivet? Då kommer medelklassen idag att få erfara vad de fått betala dyrt för de pengar de idag har mer i fickan??].

Detta skifte har förstärkts av reklam och media. Medias fascination av maktpolitik, deras listor över rika, dess förteckningar över de 100 mäktigaste/starkaste, inflytelserika, intelligenta eller vackra människorna, dess tvångsmässiga gynnande av berömdhet, mode, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inskärper yttre värderingar.

Genom att skapa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – vilket betyder att minska självaccepterandet [jag duger som jag är. Och det räcker nog inte att intyga sig att man duger som man är liksom utifrån i något slags magiskt tänkande] – så trycker de också ner inre mål.

Reklammakare som anställer ett stort antal psykologer är väl medvetna om detta.

Crompton citerar Guy Murphy /…/ [som säger] Marknadsförare ’borde se sig själva som ansträngande sig själva att manipulera kulturen; att vara sociala ingenjörer, inte märkesdirektörer; att manipulera kulturella krafter, inte brännmärka intryck [???].’

Ju mer de vårdar uppkomsten av yttre värderingar, ju lättare får de att sälja sina produkter.

Högervridna politiker har också instinktivt förstått vikten av värderingar för att ändra den politiska kartan.

Margaret Thatcher anmärkte strålande [???] att ’ekonomi är metoden; det gäller att ändra hjärtat och själen.’

Konservativa i USA undviker generellt att diskutera sakförhållanden och siffror.

Istället utarbetar de frågor på sätt som både appellerar till och förstärker yttre värderingar.

Varje år genom mekanismer som knappast är synliga och sällan diskuterade, utrymmet där progressiva idéer kan blomstra krymper mer och mer.

Den progressiva responsen på detta har varit förödande.

Istället för att bemöta skiftet i värderingar har vi försökt att anpassa oss till det. En gång progressiva politiska ledare har försökt att falla undan för förändrade allmänna attityder: tänk på alla dessa New Labour vädjanden till medelklassen i England, som ofta bara var ett skifferspråk för självintresse.

Genom att göra så så skriver de under på och legitimerar de yttre värderingar.

[Och vad för slags samhälle skapar de överallt i världen? Vad för slags värld?]

Många gröna och förkämpar för social rättvisa har också försökt att nå människor genom att appellera till självintresse: genom att bland annat förklara att genom att befria utvecklingsvärlden från fattigdom kommer man att skapa en marknad för brittiska produkter, eller om du köper en hybridbil kan du imponera på dina vänner och höja din sociala status.

Denna taktik förstärker också yttre värderingar, vilket gör att framtida förkämpar sannolikt kommer att lyckas ÄNNU mindre.

[Tillägg 18 oktober: Se Lars Bodén i hans ledare idag ”Stoppa högerkrafterna! Socialdemokraterna få akta sig för att klia högerkrafterna i ryggen en gång till.”:

‘Sluta klia höger i ryggen. Ställ inte upp på allt ‘valfrihetstjafs’ som serveras! Visa att den hederliga solidariteten håller i alla väder. Och försök inte låtsas som att vi inte har några problem kvar att lösa. Invandringen och dålig integration är definitivt problem som skapar misstro och motsättningar. Påstå ingenting annat. Men gör som Åsele och många andra kommuner i länet; håll dialogen levande och gör människorna delaktiga. Det går att förklara varför vi behöver bli fler invånare i det här landet! Socialdemokratin kan hämta inspiration från Kanada som lyckats betydligt bättre än Sverige med att få nyanlända att komma in i samhällsgemenskapen. Och låt krishanteringen gå snabbt! Så märkvärdigt är det inte. Lyssna på våra ungdomar! De älskar inte högerkrafterna.’

Tack Tankar från Västanbäck för tipset!]

Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.

Common Cause eller Gemensam sak föreslår ett enkelt botemedel: att vi slutar att försöka begrava våra värderingar och istället förklarar och kämpar för dem.

Progressiva förkämpar borde hjälpa till att befrämja en förståelse av psykologin som besjälar politisk förändring och visa hur den har blivit manipulerad, föreslår Common Cause rapporten.

Dessa förkämpar borde också gå ihop för att utmana krafter – i synnerhet reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska.

Ed Millibrand verkar förstå detta behov. Han talade om för Labourkonferensen att han ’vill förändra samhället så att det värderar samhällsliv och familjen, inte bara arbete’ och ’vill förändra vår utrikespolitik så att den alltid baseras på värden, inte bara allianser… Vi måste lägga bort gammalt tänkande och stå upp för dessa som tror att det finns mer i livet än slutsumman/summan av kardemumman.’

Men det finns en paradox, vilken betyder att vi inte kan förlita oss på att politiker kommer att gå i bräschen för dessa förändringar. De som lyckas i politik är per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ambition måste utmanövreras med sinnesfrid, familjeliv, vänskap – till och med broderskärlek.

Vi måste leda förändringen själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för den politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se.