#MeToo …

6 januari, 2018 § Lämna en kommentar

71bkk60r5hl-_sx311_bo1204203200_.jpg

Apropå #MeToo, Ronald Levant i boken ovan som kom ut 1995 (alltså redan för drygt 22 år sen), s 89-90 i min översättning från engelskan:

“‘Kanske ni skulle finna det lättare att relatera till nästa historia,’ säger jag sen. Och då kan det hända att jag berättar om Kurt, en fyrtiotreårig flygbolagsledare, som ständigt var hövlig och charmerande mot kolleger och som lade stor vikt vid att ge de rätta professionella och sociala intrycken – så mycket vikt att han kunde skälla ut sin fru med tirader av verbal misshandel, som fick henne att börja gråta, om hon så mycket som dukade bordet med felaktigt linne eller om hon hämtade fel manschettknappar åt honom när han var klädd för en utekväll.

Eller jag kanske skulle berätta för dem om Andrew, en trettiosjuårig tidningsredaktör, som var mycket stolt över sitt intellekt och sin förmåga att berätta en underhållande historia – så stolt att han brutalt attackerade varje åsikt som hans fru uttryckte som motsade hans egen, till han lyckades tysta ner henne och, han kunde, alldeles röd i ansiktet av ursinne, vråla åt henne att hon förstörde hans historia, om hon avbröt honom med en fråga eller kommentar medan han berättade en. 

Eller jag kunde berätta för dem om Eric [barnläkare och hans fru Laura, sjuksköterska]. På ytan verkar Erics historia väldigt annorlunda Jacks – vilket är anledningen till att jag gärna parar ihop dem. 

Män tycker vanligtvis att det är lätt att relatera till Eric. De slappnar av och öppnar upp. Medan jag talar, iakttar jag deras ansikten, och väntar på den stund när de inser att de två historierna har mycket gemensamt.”

“Lyssna till exempel till en kille, Emile, som beskriver vad som var anledningen till att han misshandlade sin fru – och hamnade i en terapigrupp med en av mina kolleger, Lundy Bancroft, vilken arbetade vid ‘the Batterers Intervention Project‘ i Boston.

‘En dag blev Tanya eld och lågor och jag blev så skitförbannad så jag grabbade tag i hennes hals och tryckte upp henne mot en vägg,’ berättar han för Bancroft.

Samtidigt som hans röst fylldes av indignation, fortsatte han, ‘Då försökte hon knäa mig i skrevet! Vad skulle du tycka om en kvinna gjorde så mot dig? Naturligtvis for jag ut. Och när jag svingade min hand gjorde mina naglar en lång rispa tvärs över hennes ansikte. Vad i helvete väntade hon sig?’

Emiles känsla av rättfärdigande får honom att vända upp och ner på orsak och verkan: hon försöker försvara sig själv från hans våld, vilket han tolkar som INITIERANDE av våld och därför något som HAN då måste försvara sig mot.

Sålunda omtolkas denna upptrappning som självförsvar, ett försvar mot kastrering. Rättfärdigande förvränger vårt varseblivande, kastar om orsakssammanhang och leder till en förmögenhet att rättfärdiga en ‘rätt’ som varken kan fås i natur- eller civilrätt.

(Detta var, säger Bancroft, det ögonblick Emile konfronterades med sitt våld och började acceptera ansvar för sina egna handlingar).”

S 101:

“Det tog ytterligare två träffar för Eric, båda känslomässigt laddade, att helt inse och uppleva sin skam och sorg över att ha misslyckats att hålla måttet för sin pappa [som också var läkare, ytterst framgångsrik, men nu pensionerad].

Härifrån var det ett jämförelsevis litet steg att erkänna sina försök att stärka sin egen skakiga självbild genom att hålla sin fru i en många-steg-under-position.

Han började se att han hade använt verbal misshandel för att undergräva Lauras självförtroende och maximera hennes osäkerheter för att hans skulle se betydelselösa ut i jämförelse och för att få henne att känna och uttrycka skammen och otillräckligheten som han varit oförmögen att känna eller uttrycka själv. “

Levant s 83 om makarna Eric och Laura:

… med början under andra träffen, under sökandet efter bit tre och fyra i mönstret, bad jag dem berätta vad som retade dem mest hos varandra.

‘Jisses, inte mycket, verkligen,’ sa Laura, och sneglade på sin make. (Inför denna träff hade jag bett dem att ta varsina stolar). Han är extremt noga – mycket mer än jag är. Eric är ganska perfekt.’ Hon tänkte efter en stund. ‘Hans petighet, kanske.’ 

‘Sant,’ sa Eric och rynkade pannan. ‘Laura är extremt slarvig. Jag tycker att det är väldigt irriterande. Hon tar alltid böcker från bokhyllan och lämnar dem varsomhelst där hon råkar lägga ner dem, istället för att sätta tillbaka dem på rätt plats. Och broschyrerna jag tar hem till henne är spridda överallt på soffbordet. Jag säger åt henne och säger åt henne att lägga undan dem nånstans, men det gör hon inte. Det gör mig vansinnig.’

Vi var något på spåren. Båda Erics exempel lät som de sorts normala, vardagliga beteenden som skulle plåga enbart den som har ett behov av kontroll – någon som skulle försöka kompensera en känsla av avsaknad av kontroll i livet genom att utöva kontroll över de små saker han kände att han kunde kontrollera [som att terrorisera sin sambo och eventuella hemmavarande barn!?]. 

När Laura bringade oordning i deras hus, hotande hans känsla av kontroll över sina hemförhållanden och över henne, blev han arg – och uttryckte denna vrede på sätt som omedvetet var avsedda att injaga fruktan (‘Hon är extremt rörig’, ‘Det gör mig galen’) och få henne att nudda gränsen.”

s 80:

“Laura förklarade under vår första träff att problemet verkligen var hennes. 

‘Det känns som om jag har nån sorts mitt-i-livet-kris,’ [en variant på ‘Jag har nog mens på gång!’ eller ‘Jag har ont i huvudet.’] sa hon och log nervöst mot Eric, som satt bredvid henne på soffan med en arm beskyddande draperad bakom henne. 

Under de femton år som de hade varit gifta hade hon lagt på sig trettiofem pound [nästan 16 kg, om jag omvandlat rätt] och verkade inte kunna tappa dem. Hon kände sig apatisk och utmattad mesta tiden, hade förlorat intresset att laga mat och fixa hemma, och, med deras åttaåriga dotter Lizzie i skolan, kände hon ett tomrum i sitt liv som hennes arbete inte fyllde.”

I kapitlet “Den annalkande stormen – lösningar” s 92-96:

“För mig verkade det som om det fanns en sten i Erics sko, en kompakt, hård sten av sårbara känslor, som han promenerat omkring med i åratal – omedvetet reagerande på utan att medvetet känna smärtan. 

Bilden av paret mitt emot mig blev allt klarare i fokus och jag började skönja ett inte ovanligt äktenskapligt mönster.”

s 94-:

“‘Äckligt och sjukt – var det de ord du använde?’ frågade jag Eric [angående att Laura ville amma deras dotter till hon vande av sig själv].

“Hmmm, jag … jag kan inte komma ihåg exakt.’ sa han, med en docerande röst. ‘Det var trots allt så länge sen.’ 

‘Jag kommer ihåg,’ sa Laura milt.

‘Använde jag de orden?’ sa han och såg milt häpen ut. ‘Åh, men om jag gjorde, är jag säker på att jag inte menade dem på det sätt som du tog dem. Jag är säker på att jag försökte klargöra vad jag menade.’

Laura tittade på honom en lång stund men sa ingenting. Hon sänkte sina ögon och tittade så upp på mig. ‘Det var faktiskt då som mina viktproblem började,’ sa hon. Hon mindes att hon upplevt stor sorg att vänja av Lizzie så tidigt. ‘Det smärtade mig,’ sa hon. Hon tittade ner, generad. ‘Jag tror jag försökte dämpa smärtan genom att äta.’/…/

Och så, tyst, ‘Eric tyckte inte heller om det.’

Han såg förbluffad ut. ‘När har jag nånsin sagt det? När har jag nånsin sagt ett ord om din vikt?’

‘Du har sagt saker,’ sa Laura tyst, och tittade inte på honom.”

s 90-91:

Medan jag betraktade deras utbyte tänkte jag för mig själv, ‘Det är något fel på denna bild.’ Eric var för mycket den älskande, bekymrade, stöttande maken, Laura för mycket den ängsliga, deprimerade, inkompetenta frun.

Ingen enskild mänsklig varelse, manlig eller kvinnlig, är så välutrustad med karaktärsdygder eller så totalt i avsaknad av gåvor – vi är var och en mix av svagheter och styrkor.

Det jag såg framför mig, misstänkte jag starkt, var inte två separata människor, utan en slutprodukt av femton år av omedveten äktenskaplig sammansmältning, under vilken Laura gav upp alla sina styrkor till Eric och han hade överfört alla sina svagheter till henne – en tung börda som mycket väl kunde vara kopplad till hennes fysiska viktuppgång.

Jag misstänkte verkligen att Eric under deras äktenskaps lopp faktiskt inte hade uppmuntrat hennes styrkor, utan hennes svagheter – i direkt proportion till graden som han undertryckte någon slags medvetenhet om sina egna.

För att prova min ingivelse, bad jag Eric att berätta mer om sitt arbete.”

Detta gav så småningom vid handen en hel del.

s 101:

“‘Jag gör det inte bara med ord, heller,’ sa han, ‘Jag gör det på andra sätt också.’

‘Till exempel?’

‘Hmmm, till exempel så tar jag med mig en massa godis in i huset – glass, kakor, såna saker. Jag säger alltid att jag tar dem för Lizzie [dottern], men Lizzie är inte särskilt stor när det gäller sötsaker. Det slutar vanligtvis med att Laura äter upp alltihop. Jag tror att jag gör det avsiktligt för att hindra henne från att gå ner i vikt. Jag tror att jag har varit rädd för att om hon förlorar i vikt skulle hon känna sig alltför nöjd med sig själv.’

‘Har du sagt det till henne?’

Han skakade sitt huvud. ‘Nej.’ Tystnad. ‘Men jag tror att jag borde.’

När Eric och Laura kom tillbaka till mitt kontor nästa vecka, noterade jag en förändring i dem båda. Erics sätt mot sin fru verkade mindre förmyndaraktigt och mer respektfullt. 

Laura verkade lite mindre nedtryckt.”

De fortsatte i terapi ytterligare ett år.

“Mer självmedveten lärde sig Eric att fånga de flesta av sina sårande kommentarer innan de lämnade hans mun.

Laura, å sin sida, lärde sig att avbryta honom tvärt när han undslapp sig genom att svara med ett kraftfullt ‘Jag vill inte höra det där, Eric!’/…/

Genom att slutligen ha konfronterat sin egen känsla av misslyckande av att inte ha levt upp till sin fader, hade Eric slutligen lyckats att lägga ner den bördan.

Med mer energi som befriats började han ta steg för att förverkliga en dröm han haft en tid: att skapa ett konsortium med likasinnade kolleger och att finansiera köp, utrustning och bemanning av en mobil, medicinsk skåpbil med vilken han kunde tillhandahålla sjukvård till barn i familjer som bodde i innerstadsvälfärdsinrättningar.”

Och då, slutligen, fick han erkännande och respekt av pappan, som fortfarande levde. Så i slutänden blev det win-win för alla. Pappan till sonen:

“’Nöjet är helt på min sida, son.

Jag måste säga, det var på tiden att nån gjorde det du gör. För helvete, jag skulle komma och arbeta som volontär om jag inte var en sån stofil.

I alla fall, jag ville bara säga att jag är stolt över dig. Håll mig informerad. Och fortsätt det fina arbetet.’”

Kapitlet “Den annalkande stormen – Orden vi uttalar kan också innebära våld” s 96-105:

“Båda [Jack och Eric] var fjärmade från sina känslor och omedvetet sammansmälta med sina partners. Skillnaden är att, istället för att använda fysiskt våld för att kontrollera sin fru, använde Eric psykologiskt och verbalt våld för att åstadkomma samma resultat. 

Män tenderar att anse att verbal manipulation är kvinnors domän./…/

Men män är inte så oskyldiga offer för verbal manipulation som de ibland vill tro. De får också som de vill med ord – och det kan vara ett grymt sätt när de vill att det ska vara det. 

Som psykologen Don Long, medgrundare av ‘Rape And Violence End Now (RAVEN), noterade i ett bokkapitel 1987, ‘Tre av fyra män använder verbalt våld (psykologiskt våld) som en mekanism för kontroll i sitt hem.’/…/

‘När vi hittar och känner vår egen smärta – då kommer vi att sluta göra vår partner illa.’ /…/

‘Summan av kardemumman: det finns inga ursäkter för misshandel’:

Om du, som många män, är benägen till arga utbrott, verbal misshandel eller fysiskt våld, var medveten om att du kan ändra dessa mönster och att det finns hjälp att tillgå – i form av individuell och gruppterapi och kamratstödsgrupper

Ett effektivt program för hantering av vrede kommer att hjälpa dig att göra följande:

  • Känna igen när du är arg och identifiera orsakerna till din vrede när den händer. /…/
  • Uttrycka din irritation lugnt och direkt – till personen som orsakade den. /…/ Du kommer att känna en omedelbar känsla av befrielse enbart genom att ha uttryckt din irritation, snarare än att ha hållit den tillbaka, även om din fru inte ber om ursäkt. Sannolikheten är dock att hon kommer att göra det, vilket kommer att ta bort din irritation ännu mer.
  • Hålla i minnet att när någon gör nånting som gör dig arg, kan det betyda att du missförstår den andres beteende. /…/
  • Förstå att du HAR kontrollOm du har en tendens att bli verbalt eller fysiskt misshandlande när du blir upprörd eller arg, sluta säga åt dig själv att du förlorade kontrollen. Det är en lögn – helt enkelt. Sanningen är att du har väldigt mycket kontroll och använder vrede och våld [även verbalt irriterad och aggressiv] för att kontrollera din partnerMän som slår sina fruar är ofta extremt kalkylerande i sitt våld. De väljer när de ska slå, hur de ska slå och var de ska slå (där blåmärkena inte kommer att synas när deras fruar går till jobbet nästa dag). Andra män är lika mycket argbiggor i sitt användande av verbalt våld och andra taktiker avsedda att dominera och terrorisera. Om ditt behov av att kontrollera, eller rädsla för att förlora kontrollen av din partner, ofta sporrar dig till verbalt våld, borde du allvarligt överväga att söka professionell hjälp.

Det effektivaste sättet att ‘gå runt’ vrede är naturligtvis att lära sig att känna, identifiera och uttrycka en full skala av mänskliga känslor – inkluderande de sårbara såna som ängslan/oro, otillräcklighet/brist och rädsla som män har lärt sig att se som skamliga. 

Det är inte behagligt att känna dessa känslor. Men det är mycket mer befriande, mänskligt och potentiellt helande än att hålla dem inlåsta eller ventilera dem i form av vrede, raseri eller våld.

I nästa kapitel ska vi titta på några specifika sorter av sårbarhetskänslor som män ofta håller inlåsta inuti och undersöka upplevelser tidigt i livet som är källa till dessa olösta känslor, vilka ofta leder till personliga och relationsproblemsom inte kan korrigeras förrän män uppmärksammar/lyssnar på dessa länge begravda smärtor.”

Fast jag tror fortfarande Gottmans sätt är ett bra sätt för väldigt många människor och parrelationer. Funkar inte det kanske man bör komplettera med individuell terapi.

”Filosof: Visst gör det ont när makten omfördelas – Bakslaget för metoo måste ses utifrån ett maktperspektiv. Det handlar om förändrade sociala normer och privilegier, skriver filosofen Katharina Berndt Rasmussen.”

Katharina Berndt Rasmussen.

Brené Brown.

“#MeToo-stunden: När skygglapparna togs bort” (på engelska).

The Gottman Institute.

Och hur är det på arbetsplatser och andra ställen i samhället? Hur behandlas kvinnorna? Och hur relaterar männen till varandra? Vad innebär allt detta för kvinnor respektive män? Hur bemöts kvinnor, av män – OCH av andra kvinnor? Inte minst subtilt?

Vinner nån på detta?

Jag tror att vi fortfarande har ganska lång väg att vandra … Tyvärr.

Annonser

”Riktiga” män …

15 juli, 2016 § Lämna en kommentar

Ronald Levant skriver att manliga terapeuter troligen skulle ”förstå” män bättre än kvinnliga, därför att de själva har varit med i olika grad i rollsocialiseringen till man.

Dessutom kanske män tenderar att lyssna mer på en (förhoppningsvis klok) man, som förstår dem utifrån egna erfarenheter och som också kan förklara vilka förluster och nackdelar mansrollen har för män – och deras relationer och liv – i slutänden också för deras hälsa (både fysiska, men också psykiska).

Och det är kanske trots allt lättare att öppna upp inför en annan man, som förstår, än en kvinna, även om hon förstår aldrig så bra. Motståndet har nog också att göra med grundproblemet: att visa svaghet – och göra det inför en kvinna!?

Därför så känsligt om den kvinna mannen lever med kommer med synpunkter och iakttagelser? Och det blir väldigt jobbigt om man blir beroende av en kvinna, framförallt den man lever med. Kvinnor har lättare att tackla detta, men de kan ha andra problem.

Riktiga pojkars röster (livs levande, inte uppdiktade från TV-spel med machomän- och -pojkar):

“En massa människor använder ord som ‘psycho’ eller ’wacko’ när de pratar om människor som känner sig nedstämda eller tänker att de kanske skulle vilja ta sina liv. Jag tycker att denna sorts uttryck skapar ytterligare isolering i tonåringar och det är inte det du vill göra med tonåringar som redan känner sig ensamma” — Alexander, 18 år, från en liten stad i Södern.

Klokt och sant! Pojkar socialiserar varandra vidare från en tidig sån där de gjorts känsliga för vidare socialisering, att inte visa svaghet! Om de visar svaghet är de inga ”riktiga” män!

”En karl ska vara stark, lång och snabb och ha en atlets kvaliteter. På samma gång ska han vara smart. Han förväntas vara näst intill perfekt.” — Chandler, 14 år, från en förort i nordväst.

Tror de flesta män lider av detta i mer eller mindre grad och mer eller mindre medvetet. Och således skulle de flesta män, om inte alla, ha nytta av att ta del av dessa rön!

”Det jag hatar med den här skolan är att jag blir hackad på i korridorerna och nästan överallt annars.” — Cody, 14 år, från en förort i Nya England.

En variant av den där avskyvärda kamratfostran, vilken pågår också utanför internatskolornas värld! Grrr!!!

Är det så att makt korrumperar och gör män i höga positioner till grisar?  Se “A  Sexist Pig Myth” eller “Myten om den sexistiske grisen” om varför män i maktposition gör som de gör, utnyttjar sin position och tafsar, har affärer vid sidan om, begår våldtäkt osv:

Gör makt helt vanliga män till sexuella rovdjur?

Svaret är i de flesta fall nej, säger vetenskapsmän inom socialpsykologi och terapeuter med lång erfarenhet av att jobba med män. [Men] Makt underlättar.”

De var grisar innan.

(Makten) förser män, med särskild aptit [på sånt här: att demonstrera makt], med tillfällen, men makten förändrar sällan deras personlighet på något fundamentalt sätt./…/

… de här männen klappar servitriser i baken och rycker vingarna av flugor långt innan de blir VD:ar och liknande./…/

…arrogans kommer vanligtvis före makt, inte tvärtom./…/

Studier av gruppbeteende låter förstå att de självsäkra, frispråkiga individerna är de som tenderar att bli ledare. Och upplevelsen av att sitta i toppen förstärker personens känsla av kontroll och självcentrering [samt av känslan att de har rätt till sånt andra inte har rätt till!?].”

Dvs de kom till makten för att de redan hade särskilda personlighetsdrag och positionen väl där gör att de tycker det är okej att ta sig kanske vilka friheter som helst!? De anser sig ha rätt till kvinnokroppar osv. Är skitstövlar från början, men det finns alldeles säkert en historia av ganska grov manssocialisering tidigt, med de tidigaste vårdnadsgivarna och familjeförhållanden (och inte minst kamratfostran senare) som slutligen format dem till de skitstövlar de är. 

“I ‘Riktiga pojkars röster’ undersöker William Pollack det problem som de flesta pojkar i vår nation [USA] möter idag.

I denna fascinerande bestseller går Pollack direkt till källan: pojkar i åldern 10 till 20, där det hemliga kämpandet och passionerna hos Amerikas uppväxande unga uttryckt frammanas med deras egna ord.

Deras röster är svidande uppriktiga och ivriga att bli hörda, avslöjande hur samhällets föråldrade förväntningar tvingar dem att maskera sina känslor av isolering, depression, längtan, kärlek och hopp.”

Grrrr!!!

”Vi hör pojkar och unga män i stora och små städer – inkluderande överlevare från massakern i Columbine High School – som övertygande och extraordinärt uppriktiga delar med sig av historier om mobbning, droger, sport, skola, föräldrar, sex, kärlek och mycket mer.

Pollak föreslår också [i sin bok] sätt att starta en dialog och illustrerar genom mallar vad man kan göra i många situationer för att handskas med dessas problem – särskilt ovärderliga för alla människor i som finns i deras liv.”

Om ”En ny psykologi för män” av Ronald Levant och William Pollack:

”Inspirerad av feministforskare som revolutionerade vår förståelse av kvinnors könsroller, har bidragsgivarna till denna banbrytande bok beskrivit att mäns föreskrivna roller varken är biologiskt eller socialt givna, utan snarare psykologiska och sociala konstruktioner.

För första gången i en [och samma] volym, förklarar de ledande rösterna inom studiet av manspsykologi i detalj och auktoritativt, hur mäns roller skapas och hur mäns försök att leva upp till dessa ohälsosamma och orealistiska modeller av maskulinitet snedvrider män och samhället.”

Och påverkar deras liv och relationer i negativ riktning i olika grad och även påverkar hälsan, fysiskt och psykiskt. Men de behöver inte vara upphöjda och ofullkomliga gudar. Eller borde verkligen inte behöva vara det! Både för deras och allas vår skull!

”Genom att ifrågasätta de traditionella mansrollsnormerna (såna som lägger tonvikt vid aggression, tävlan, status och känslomässig behärskning/stoicism), visar de hur vissa manliga problem (såna som våld, homofobi, nedvärdering av kvinnor, avskilt faderskap och ignorering av hälsobehov) är olyckliga biprodukter av den gängse processen med vilken män socialiseras.

Genom att sammanställa den senaste forskningen, klinisk erfarenhet och större teoretiska perspektiv om män och formning av kulturell, klassmässig och sexuell orientering, illustrerar författarna på ett briljant sätt de många variationerna i manligt beteende.

Den här boken kommer att bli en ovärderlig källa inte bara för studerande av könspsykologi inom alla discipliner, utan också för kliniker och forskare [och män själva, om de får tag på och läser boken] som behöver reda ut relationen mellan mäns beteende och de motsägelsefulla och ologiska/inkonsekventa könsroller som läggs på män.

Denna nya förståelse av mäns psykologi kommer helt klart att förbättra det arbete görs av kliniskt professionella – inklusive psykologer, psykiatriker, socialarbetare, rådgivare och psykiatrisjuksköterskor – med att hjälpa män att rekonstruera en känsla av maskulinitet med hälsosammare och mer social justa linjer.”

I “Riktiga pojkar: att rädda våra söner från pojktidens myter” kan man läsa:

“Baserat på William Pollacks banbrytande forskning vid Harvards Medical School över två decennier, undersöker ‘Riktiga pojkar’ varför många pojkar är ledsna, ensamma och förvirrade fastän de kan se tuffa, gladlynta och obesvärade ut.

Pollack utmanar de konventionella förväntningarna om manlighet och maskulinitet som uppmuntrar föräldrar att behandla pojkar som små män, uppfostrande dem genom en process som ska göra dem tuffare och vilken driver deras känslor under jorden.”

Till men för hela  deras liv i större eller mindre grad.Ofta i en grad som gör deras liv och relationer svårare än det hade behövt vara, tror jag.  Undra på om de kan bli frustrerade, arga, rasande, deprimerade osv? 😦 Har man börjat ifrågasätta detta mansideal något djupare än det gängse sättet, så är man en bit på väg?

”Bara när vi vet hur pojkar verkligen är [kanske inte så mycket annorlunda än flickor i sina behov osv], säger Pollack, kan vi hjälpa dem utveckla mer självförtroende och det känslomässiga förstånd de behöver för att handskas med saker som depression, kärlek och sexualitet, droger och alkohol, skilsmässa och våld.”

Se vidare “I en tid av fallna hjältar: omskapandet av maskulinitet.”

Beroende och svag – rädd för den makt man då kan ge den andra? Och därmed rädd för närhet!? Kvinnor kan också lida av detta, men oftast i mindre grad än män generellt sett?

Den skola du studerar vid avgör inte vad du kommer att bli: ett motgift mot manin vid collegeinträde – och skolval…

6 augusti, 2015 § 1 kommentar

Den här mannen ”debunks the myth” (”avslöjar myten”) om att det inte är den skola du studerar vid som avgör vad du kommer att bli senare i livet, myten angående elit- och prestigeskolor.

Han påpekar att elevers framtida lyckanden i arbetslivet i högre grad hänger på vad man gör av skoltiden, än vilken skola de går på. Ställer myten, att det är avgörande viktigt att man gör ”det rätta” (och inte det ”felaktiga”) valet av skola, i dess rätta dager. I en lång uppräkning tar han upp en mängd exempel på detta bland ytterst framgångsrika amerikaner.

I artikeln ”Suicide on Campus and the Pressure of Perfection” eller ”Självmord på campus och pressen att vara perfekt” kan man läsa:

Amerikansk kultur av hyperprestationer hos välbeställda har befunnit sig under granskning det senaste årtiondet, men den senaste anhopningen av självmord, inkluderande tre gymnasieelevers dödsfall och nu nyligen en elev som gått ut gymnasiet i Palo, Kalifornien, har förnyat debatten. ‘In the Name of College! What are we Doing to Our Children?’ ropar Huffington Post ut i en rubrik i mars.

Vid samma tidpunkt publicerade kolumnisten för New York Times, Frank Bruni, artikeln ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admission Mania’ [ungefär ‘Den skola du studerar vid talar inte om vad du kommer att bli: ett motgift mot manin vid collegeinträdet], vilken han inspirerades att skriva sen han iakttagit vansinnet runt denna process – inte bara bland studenter, utan framförallt hos deras föräldrar].

Talrika andra larmrapporter har hörts över helikopterföräldrar [vi talar i Norden om föräldrar som curlar sina barn] och hur det tar ifrån barn möjligheterna att utveckla oberoende och förmåga att återhämta sig [efter motgångar, för signalen är att de helt enkelt inte får misslyckas], så de blir invalider känslomässigt senare i livet.

Denna kulturella dynamik av perfektionism och överbeskydd har nu kombinerats och skapat ungdomar som är ultrafokuserade på att lyckas, men som inte vet hur man misslyckas.”

Hela denna artikel liksom videon ovan är ytterst väl värda att läsa – och lyssna på!

Bruni pekar också (helt riktigt anser jag) på betydelsen av att möta kamrater från annan bakgrund än den de själva kommer ifrån. Något som kanske också kan vara en framgångsfaktor senare i livet, både i jobb- och karriärsammanhang, men inte minst i livet (man får perspektiv på sitt eget liv och sin egen tillvaro, förhoppningsvis på ett sätt som är bra både för en själv som ens omgivning).

Tillägg på kvällen: ”If you want your children to succeed, teach them to share in kindergarten” (eller ”Om du vill att dina barn ska lyckas; lär dem att dela med sig i förskolan”). Och om vi från första början i livet förmår ge våra barn respekt, äkta sån (inte lätt, men det vi kan göra är att försöka ge sån. Lättare om vi själva fått sån) så kommer detta naturligt och utan att barnet och den senare vuxne inte heller ger upp sig själv.

Jag tvivlar också ytterst starkt på att föräldrar (även dem med hög utbildning, jag har mött många såna och även om de kanske är briljanta i sin yrkesutövning, så är deras omdöme inte alltid i paritet med tidigare skol- och senare yrkeserfarenheter!) verkligen kan bedöma vilken skola som är bättre än en annan. Nej, tagga ner överambitiösa föräldrar! Både för er egen som för era barns skull!

Och jag begriper inte heller att föräldrar skickar sina barn till en väldigt liten naturbruksskola, där man verkligen kan undra vad barnen får för undervisning i kärnämnen. De föräldrarna undrar jag vad för omdöme de har. Och hur har skolverket kunnat ge tillstånd till dem att öppna från första början?

Däremot kan jag verkligen se en poäng i att man kan byta skola om barnet blir mobbat och skolan inget gör för att åtgärda detta. Då är troligen det enda rätta att flytta barnet till en annan skola! Helt klart! jag tror denna möjlighet alltid har funnits, om det funnits andra skolor i kommun eller närområde.

Jag misstänker också, efter att ha sökt information om Bruni på nätet, att jag inte delar alla hans synpunkter! Ibland har helt avvikande åsikter.

Nyliberalismen gör oss asociala…

28 februari, 2012 § Lämna en kommentar


Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.

”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

3 november, 2011 § 19 kommentarer


[blip.tv http://blip.tv/play/h55YgtrUIAI width=”480″ height=”300″]

video tagen härifrån.

Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”The Social Welfare State, beyond Ideology – Are higher taxes and strong ’safety nets’ antagonistic to a prosperous market economy. The evidence is now in” eller i min översättning ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Bevisen finns nu”.

Artikeln i min snabba översättning:

”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.

Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.

I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

De nordiska länderna bibehåller sin dynamik på flera olika sätt trots hög beskattning. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.

Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.

De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd.

Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader [dödligheten är också högre på vinstdrivna sjukhus än i icke vinstdrivna visar kanadensisk forskning].

von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

Se Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika” samt i Skattjakten som kom av sig. Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera.”

Om Sachs i wikipedia.

Artiklar av Sachs:

Tillägg: Nu provar jag med att kommentera mina egna inlägg efter hand när jag hittar andra intressanta texter, istället för att uppdatera dem.

Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer, nej, rikingarna kommer inte att förändra världen…

31 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Om Sodom och Gomorra.

Maria-Pia Boëthius i ”Vi kan inte leva på gamla segrar”:

”… villrådiga eller makthungriga politiker verkar lättade över att oskyldiga immigranter får skulden för den tilltagande vantrivseln i civilisationen istället för det orättvisa ekonomiska systemet. I Sverige har alliansen inte hoppat på främlingsfientlighetståget, det hedrar dem faktiskt, även om det gäller att se upp med Jan Björklund. Men alliansen är fanatiska tillskyndare av ett alltmer orättvist ekonomiskt system; nöjda med att administrera ökande klyftor, ojämlikhet och inställd fördelning av landets rikedom.

Och en majoritet av svenskarna röstade på detta – med öppna ögon. Och jag undrar, liksom den ström av utländska journalister som hört av sig till mig (särskilt från fransktalande länder, de säger att det är få som talar franska i Sverige): ‘Vad har hänt med människorna i Sverige? Varför har de övergivit ett system som vi beundrade?’

Vad svarar man på det?/…/

… utan en stark gräsrotsrörelse, utan organisation i verkliga livet, bara i cyberrymden, fungerar inte politiken./…/

Om Tea-party-rörelsen skriver George Monbiot i Guardian att den är ’det största exemplet på falsk medvetenhet som världen skådat’ och att ’Tea-party-rörelsen mobiliserar för ’freedom’ – omedveten om att friheten den kräver är frihet för storföretagsamheten att trampa ner dem i smutsen’.”

Se hans artikel ”The Tea Part movement: deluded and inspired by billionaires” eller “Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer.”

Nej, rikingarna kommer inte att förändra världen!

När jag får tid ska jag läsa ”Republican Gomorrah – Inside the Movement That Shattered [slog sönder] the Party” av Max Blumentahl.

Bokens hemsida. Här är ett utdrag, där Blumentahl refererar till Erich Fromms ”Flykten från friheten.”

Kapitel 6 ur boken ”The King of Pain” om James Dobson som grundat ”Focus on the Family” eller ”Fokusera på familjen”. Se också hans ”Family Talk with James Dobson”, som skrivit boken ”The New Strong-Willed Child” eller ”Den nya Viljestarka barnet”, vars vilja ska brytas. Tala om backlash.

Anne Bamford om kulturundervisning…

27 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Porträtt av en kulturrik 20-åring, det är mer troligt att han/hon (tyvärr blev bilderna litet suddiga):

  • skriver in sig på universitet/högre utbildning (>17,6%).
  • jobbar som volontär (15,4 %)
  • har goda vänskapsförhållanden (8,6 %)
  • röstar (20 %)
  • 10 % mindre sannolikt att han/hon antingen inte är anställd eller inte befinner sig i utbildning.

Samt av en kulturrik 26-åring. Han/hon:

  • forsätter att prestera bättre än de som inte gick i kulturrika skolor
  • har bättre jobb (det är större sannolikhet att de kulturfattiga 26-åringarna rapporterar beroende av allmänt stöd [socialförsäkringar!?]).

Snabbt nedkastade anteckningar från seminarium med professor Anne Bamford söndagen den 24 oktober i Stockholm, skulle förmodligen behöva läsa mer av henne och bearbeta detta material mer, men här kommer mina anteckningar i alla fall:

Bamford inledde med att säga att hon anser att det är en backlash vad gäller musikutbildning, i både Storbritannien och Sverige. Något hon tycker är tragiskt.

Under Thatcher-åren förstördes en massa som tidigare byggts upp. Man skar ner rejält då, något som de senaste 10 åren delvis har byggts upp igen, men som nu återigen raseras.

Sverige var ett modelland vad gäller kultur- och musikutbildning 2005 påstod hon, men nu raseras också detta menade hon. Hon sa också att utbildningsdepartementet i Sverige inte alls är intresserade av att lyssna på några argument för kulturrik skola. Man har inte tid med det påstår man, om jag uppfattade henne rätt.

Hon är oerhört kritisk till det som händer.

Alla har rätt att få kulturerfarenheter och att njuta av konst. Kulturutövande är inte bara ett jobb (på gott och ont för oss som håller på med det). Och det ska inte vara elitistiskt, utan för alla. Men detta utesluter inte höga krav på högsta kvalitet (hur vi nu ska definiera detta).

Blir det frivilligt (som nu i Sverige) är det inte längre en rättighet och elever väljer bort detta ämne.

Hon betonade detta med att vara delaktig, samt att vara en utförare själv. Musik och kultur är en samhällssak. Och det är inte minst eget utövande som har positiva effekter. Att vara aktiv själv har större effekt på hjärnan än att bara vara passiv konsument.

Det är viktigt med en kontinuitet i undervisningen och lärarutbildningen är ett stort problem menade hon vidare (minns inte om hon utvecklade detta).

Den lilla erfarenhet jag har av USA är att de inte har samma utbildning som vi vad gäller pedagogik och musikskolor existerar inte där som här. Min pojkvän i USA blev mäkta imponera av vad gymnasieskola i mellansverige presterade i form av julshow förra året. Undrade hur många elever denna skola har som kunde frambringa något så bra. Hans sons high school hade inte lyckats med motsvarande, vilket kanske förvånar många?

Hon frågade:

”Vad har alla rätt till för sorts kulturutbildning?”

Att lära sig språk går lättare med hjälp av drama, om man kan referera till kulturuttryck.

Under paneldebatten efter seminarium och lunch kom detta med intellekt och känslor upp. Hur farliga kulturutövare kan bli för människor i makten. Människor som har tillgång till både känslor och intellekt tänker förmodligen mer självständigt än de skulle ha gjort utan kulturutbildning i skolan, en kulturutbildning som borde vara för alla.

Svensk utbildning är flexibel medan brittisk är väldigt rigid menade hon och den förra menade hon är väldigt bra.

Hon menade också att både process och resultat är viktiga, både vägen till målet samt målet är viktiga.

BARA läsning och räkning är dålig undervisning.

Hon pratade vidare om ”konstens språk” som ett berikande värde.

Det är viktigt att ta risker! Våga göra fel! FÅ göra fel! Och misslyckas! påpekade hon också med eftertryck.

”Risk is good! It’s good to take/make risks!”

“Vad är 3+3?”

undrade hon också.

”6!”

svarade vi förstås.

“Och vad är 6?”

De barn som har ett kulturkapital hittar fler svar på fråga två.

En skola rik på kultur kan kompensera ett barn som inte har mött kultur i kanske någon form hemma. Tas detta bort i skolan så blir dessa barn förlorare. Utvecklas mindre än de annars skulle ha gjort.

Människor från olika bakgrund behövs menade hon också.

Sverige är fortfarande i topp vad gäller innovationer påstod hon, detta tack vare undervisningen i musik och andra kulturämnen – för ALLA barn i skolan.

Vi blir dock allt mer konservativa; i Storbritannien, Sverige, övriga Europa, kanske hela (väst)världen.

”Jobba på det du verkligen tror på!”

var en av hennes uppmaningar.

Under paneldebatten pratade hon om:

”Samarbete istället för tävlan!”

Tävlan hindrar flexibilitet och kreativitet (?).

Gå tillbaka till 10-punktslistan under arbetets gång; i början (innan du sätter igång), i mitten samt på slutet och hon menade att man måste följa alla dessa tio punkter:

  1. active partnership and collaboration
  2. flexible organizational structures
  3. accessibility to all
  4. ??
  5. reflection and evaluation strategies
  6. local
  7. project-based, research-based
  8. active creation, perfomance and exhibition
  9. the languages of art
  10. take risks

Att arbeta med barn är MINST lika kvalificerat som att jobba för äldre. Det är kanske både svårare – och finare – att jobba med konserter för barn till exempel.

Bamford hänvisade också till Ken Robinson i ”All Our Futures”. Här är en video med honom om att skolan dödar kreativiteten.

http://video.ted.com/assets/player/swf/EmbedPlayer.swf

Och här pdf-dokument om ”All Our Futures – Creativity, Culture and Education.”

Länkar:

”Seuol Agenda: Goals for the Development of Arts Education”.

”Road Map for Arts Education”.

Anna-Lena Lodenius: ”Alliansens skolpolitik – det stora återtåget.”

”Barn in i framtiden – vikten av kultur och kreativitet.”