Paul Krugman: Har ni inte kvar någon känsla för anständighet? Om förändringen av sociala normer…

20 september, 2010 § Lämna en kommentar

Det är ganska ja, vad är det rätta ordet? Kul? Uppfriskande? En tröst? att läsa Paul Krugman en dag som denna.

Några kronor mer i plånboken är viktigare än att värna om vård, skola och omsorg, de områden som är de som drar mest pengar och är en av de saker som förmodligen måste dras ner på för att kunna ge de utlovade skattesänkningarna till oss som har jobb och är friska – än så länge.

Och om vi får börja använda dessa extra kronor i minskad skatt för att i allt högre grad måsta ta allehanda privata försäkringar, hur mycket har vi då kvar i plånboken så småningom?

Går vi kanske i många fall till och med på minus?

Som grädde på moset har vi fått ett nedmonterat gemensamt trygghetsnät, vilket jag tycker är ännu värre. Sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Och vad skapar ökande och ökande ojämlikhet för sorts samhälle och klimat?

Krugman skriver i sitt blogginlägg ”Har ni inte kvar någon känsla för anständighet?” om förhållandena i USA, men jag tror gränserna här också håller på att tänjas ganska rejält.

”Låt mig än en gång rekommendera Brad DeLongs superba diskussion om hur det kommer sig att människor i den 99 percentilen känner sig fattigare än de gjorde då trots att de gör två gånger så mycket som sina motsvarigheter gjorde 1980.

Efter att ha funderat på det (och i diskussion med Robin [vet inte riktigt vem det är]) verkar det för mig som om det är någonting Brad inte säger som är värt att nämnas – förändringen i sociala normer.

Även 1980 fanns det helt visst många människor i eller nära den 99:e percentilen som tyckte synd om sig själva, åtminstone delar av tiden.

Det händer alla, trots allt: jag lever ett mycket privilegierat liv (ja, jag är väl inom den krets som kommer att få betala högre skatter under Obama-planen), likväl, till och med nu finner jag mig själv i upplevelser av tillfälliga grönglödande blixtar av avund (Vad? Du kör mig tillbaka till flygplatsen i Sao Paolo, i all denna trafik? Förtjänar jag inte en helikopter?).

Men för 30 år sedan kände sig människor med höga men inte superhöga inkomster vanligtvis skamsna över sig själva över att gnälla – eller åtminstone, kände de att de skulle bli förlöjligade om de gav uttryck för sitt gnäll.

Idag finns inget som håller tillbaka.

Ståhejet över Messrs, Henderson och Stein [fler som gnäller trots enorma inkomster?] är undantaget som bekräftar regeln: de skulle inte tillhandahålla detta spektakel om de inte normalt rörde sig i sociala cirklar där klagande att du bara har 9 eller 10 gånger medianfamiljeinkomsten ses som acceptabelt.

Ganska snart kommer vi att ha allvarliga, komplett icke självkritiska diskussioner i de större magasinen om tjänstefolksproblem.”

Annonser

Paul Krugman om rat race eller allas kamp mot alla …

20 september, 2010 § 1 kommentar

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Men i Sverige har människor aldrig tjänat exakt lika. Det har ALLTID funnits inkomstskillnader, men inte så stora som i t.ex. USA.

Se kommentarerna till Krugmans blogginlägg…

Jag funderar över den dästa, självtillräckliga medelklassen i medelåldern som röstade blått igår…

Att inte dras med i den där statusakten kräver ganska stor och verklig trygghet i sig själv? Är det den så många saknar?

Till och med de som redan idag har det gott ställt behöver de där extra kronorna som utlovade skattesänkningar ger. Extra pengar som man kanske bara har kvar kortsiktigt?

Barbara Ehrenreich skriver också i sin artikel om ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen också:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de kommer att bli filtrerade genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

*Solipsism, filosofisk term (av latinets solus ipse = ensamt själv). I ontologisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser.

Slog mig också att vi hade hembiträde när fjärde syskonet föddes (på fem år kom fyra barn i tät följd), samt när femte föddes (två år senare), samt mamma hade städhjälp en dag i veckan också när femte barnet var litet. När sjätte kom var vi så stora, så vi kunde hjälpa till?

Så jag har faktiskt upplevt detta själv i någon omfattning… Därav mina reaktioner nu?

Beklagandet och självömkan…

19 september, 2010 § 1 kommentar

Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, skriver på sin blogg i ”The Sorrow And The Self-Pity – The whiner-take-all society” eller ungefär ”Beklagandet och självömkan – klagaren-tar-allt-samhället” något i stil med, han är rejält sarkastisk [!!!???]:

”Överallt där du tittar i dessa dagar finner du verkligen hemska historier.

Jag lever i en skyddad värld, ändå känner jag till unga personer som just slutat college som inte kan hitta jobb och män i sen 50-årsålder som har förlorat sina jobb och inte kan se hur de [någonsin] ska kunna hitta några nya, familjer som med nöd och näppe hankar sig fram och är skräckslagna över vad som kan hända om de blir sjuka.

Under tiden så talar visa män om för oss att vi alla behöver göra uppoffringar – i synnerhet vad gäller social säkerhet, naturligtvis; vi måste hålla dem som arbetar med händerna i arbete till de är 70 år, förstår du.

Och i denna värld tycker människor med säkra jobb och inkomster på runt 450 000 dollar per år [ca 3, 15 miljoner svenska kronor] väldigt synd om sig själva och över möjligheten att de ska måsta betala högre skatter nästa år.

Förresten, låt mig varmt rekommendera Tax Policy Centers nya skatteberäknare/skattekalkylator. Enligt det bästa jag kan uppskatta, så kommer den förutnämnde/ovanbemälde stackars-mig-personen till sist att behöva betala högre skatt – det beror på detaljer i hans familjesituation – men troligtvis inte mer än 2 procent av hans/hennes inkomst [fast oftast är det män som har dessa rejäla inkomster?].”

Om hushållsnära tjänster…

19 september, 2010 § 4 kommentarer

”Helt i linje med ökande klasspolarisation så gör den klassiska hållningen av undergivenhet en smygande comeback”

skriver Barbara Ehrenreich redan 2000 i sin artikel ”Maid to Order – The Politics of other women’s work” eller ungefär ”Tjänsteflicka på beställning – andra-kvinnors-arbete-politiken”.

Snabbt och litet fritt översatt:

”’Vi skrubbar era golv på det gammaldags sättet, på händer och knän [alla fyra]’ skryter broschyren från Merry Maids [Merry Maids blir översatt ungefär ’Glada tjänsteflickor/hembiträden/jungfrur’], den största av de bostadsstädningsinrättningar som har sprungit upp [som svampar ur jorden] de senaste två decennierna.’

Detta är inte den kroppshållning som självständiga ‘städdamer’ villigt antar – vilka föredrar, precis som de flesta andra människor som städar sina egna hem, att hantera sin mopp från en stående position.

I sin omfattande guide från 1999 angående husligt arbete, Home Comforts [ungefär Komfort i hemmet], så varnar Cheryl Mendelson: ’Be aldrig en hyrd städare av hemmet att göra rent dina golv på händer och knän; denna önskan kommer troligen att ses som nedvärderande.’

Men i ett samhälle i vilket 40 procent av välståndet ägs av 1 procent av hushållen medan de 20 procenten i botten rapporterar negativa tillgångar, så köps förnedringen av andra med lätthet.

Knäskydd kom in i amerikanskt politiskt samtal som en slags ‘eftergift’ för de könsmässigt underordnade [merparten av dem som städar i hemmen är kvinnor och amerikanska män var ganska ovilliga att hjälpa till med hushållssysslor?].

Anställda hos Merry Maids, The Maids International och andra tjänstestädningsföretag tillbringar timvis varje dag på dessa bisarra påhitt [knäskydden alltså], medan de torkar bort lämningarna efter dem som lever i överflöd./…/


Jag tillbringade tre veckor i september 1999 som anställd i Portland, Maine, hos The Maids International tillsammans med mina teamkamrater, städande cirka 250 skurgolv, badrum, kök och entréer som krävde hand-och-knä-behandling  [se boken ovan].

Det är en annorlunda värld därnere, [befinnande sig] på knänivå, en som få vuxna frivilligt skulle äntra.

Här hittar du ingrodda ’dammstrukturer’ sammanhållna av hundhårsmaterial; torkade bitar av pasta fastlimmade vid golvet i sin sås; de stelnade resterna av köttsaft, geléer, preventivkrämer, spyor och urin.

Ibland stöter du också [faktiskt] på en del fragment av levande människor: ett barns ben, som stampar förbi i avsky över hembiträdet som fortfarande är närvarande när han kommer hem från skolan; men mer vanligt är Joan&David-beklädda fötter och de elektrolyserade vaderna [vad det nu är???] hos hemmets ägarinna.

[Skor från Joan&David för ca 1 600 svenska kronor, förmodligen finns det betydligt dyrare skor än dessa!]

Tittar du upp kan du finna denna person [husets ägarinna] stående där stirrande på dig, med armarna i kors, i förväntan att få se en fläck som missats.

Vid sällsynta tillfällen kan hon försöka hjälpa dig på något slags vagt symboliskt sätt, genom att flytta kakaduans ställning till exempel, eller ursäkta för de tappade bladen vid miniatyrträdet som står inomhus.

Dock, för det mesta kommer hon inte att se dig alls och kan till och med sätta sig ner med sin post vid ett bord i samma rum som du städar, där hon skulle vara komplett omedveten om din existens såvida du inte kröp under bordet och började tugga på hennes anklar.”

Ehrenreich skriver vidare om hemmet att (näst sista sidan i artikeln):

”Det är också den plats där dina barn uppfostras/växer upp och det de lär sig ganska kvickt är att vissa människor är mindre värda än andra.

Ännu bättre löner eller arbetsförhållanden kommer inte att radera ut hierarkin mellan en som anställer och hans eller hennes hemhjälp, därför att hjälpen vanligtvis finns bara därför att den som anställer städhjälp har ’något bättre’ att göra med sin tid, som en rapport angående tillväxten av städtjänster uttrycker det, utan att dock märka den uppenbara undermeningen att den städande personen själv inte har något bättre att göra med sin tid.

I en familj som blott och bart är medelklass [inte övre medelklass eller överklass] kan budskapet bli förstärkt med varningen att detta är där du kommer att sluta om du inte försöker hårdare i skolan.

Hushållsarbete definierar en relation mellan människor, som en radikal feminist en gång föreslog, när den, ojämlikt fördelad mellan sociala grupper, förstärker redan existerande ojämlikheter.

Smuts tenderar med andra ord att fastna på dem som tar bort den [så att säga] – ’sopmannen’ och städtanten.’

Eller, som städentreprenören Don Aslett sa till mig med viss bitterhet – och detta är icke att förglömma en framgångsrik man, styrelseledamot för en industriell rengöringsservice och ofta förekommande TV-gäst – ’hela mentaliteten därute är att om du städar så är du drägg.’

Ett av de ’bättre’ saker de som anställer hemhjälp ofta vill göra med sin tid är naturligtvis att tillbringa den med sina barn.

Men ett underliggande problem med postnittonhundratalsbarnfostran är, som Deidre English och jag argumenterade för i vår bok For Her Own God [För hennes eget bästa] för flera år sedan, att detta har avskiljts från varje sorts meningsfullt syfte.

Medan ’föräldraskap’ en gång betydde att instruera sina barn i nödvändiga sysslor; så är det idag mer troligt att det koncentreras kring en ensidig konversation som börjar med ’Och hur var skolan idag?’

Ingen vill sätta barnen i arbete att rensa ogräs och sy/virka; men i tomrummet som det moderna hemmet är, så är relationer med barnen ofta ansträngda.

Litet lågkvalitativ tid spenderad på att diska eller vika tvätt tillsammans kan bidra med ett komfortabelt utrymme för förtroenden – och ge barnet värdigheten i att veta att han eller hon är deltagare i och inte bara en produkt av arbetet hemma.

Det finns ytterligare en lektion som tjänsteekonomin lär ut till sina förmånstagare och, vilket är ytterst bekymmersamt, barnen hos dessa. Att bli städad efter är att vinna en särskild viktlöshet och okroppslighet.

Nästan alla klagar över våldsamma videospel, men betald städning hemma har samma följdavskaffande effekter: du skäller ut bondtölpen i blodröd ilska och forsätter vidare; du släpper sockorna väl vetande att de så småningom kommer att lyfta sig själva, tvättade och vikta, tillbaka på sin ’bostadsplats’.

Resultatet blir en sort virtuell existens i vilken avfallsspåren efter dig verkar gå upp i rök av sig själv [vilket i förlängningen kan få diverse konsekvenser, både för dig, dina närstående och samhället i stort].

Spill sirap på golvet och den städande personen kommer att skrubba bort det när hon kommer på onsdag.

Lämna Wall Street Journal spridd omkring din flygplansstol [senare som vuxen] och flygvärdinnor och flygstewarder kommer att ta rätt på denna sedan du lämnat planet [ja, det ser för jäkligt ut överallt när man kliver av planet när man rest över Atlanten t.ex.!]./…/

Individuella situationer ändrar sig naturligtvis, på sätt som kringgår generella omdömen.

Vissa människor – de äldre och handikappade, föräldrar till nyfödda, astmatiker som behöver zoner fria från allergener – kan mycket väl behöva hjälp att utföra det som omvårdnadspersonal kallar ’ADLs’ eller allmän daglig livsföring och kring detta beroende borde ingen skam häftas.

I en generösare social ordning så borde tjänster för hushållsskötsel bli subventionerade för dem som har hälsorelaterade orsaker att behöva dessa – en åtgärd som skulle generera en massa nya jobb för dem med mindre utbildning som nu städar hemmen till de mest välbeställda.

Och i en mindre könsdelad samhällelig ordning skulle män och pojkvänner bli mer villiga att ta sin del av sysslorna [fast så är det väl redan i många svenska hem liksom i många amerikanska, fast kanske inte alltid i de mest välbeställda hemmen, där både män och kvinnor har ‘viktigare saker’ att uträtta?].

Hur som helst så löser vi saken i våra individuella hem, den moraliska utmaningen är, enkelt uttryckt, att synliggöra arbete igen: inte bara skrubbandet och dammsugandet utan allt hackande/rensande, travande, hamrande, borrande, böjande och lyftande som pågår för att skapa och bibehålla en miljö som är möjlig att bo i.

I en alltmer ekonomiskt ojämlik kultur, där så många av de välbeställda viger sina liv åt sådana icke riktigt synliga sysselsättningar som varumärkesförsäljning [??], imageskapande och opinionsundersökningar, tenderar sådant verkligt arbete – på det gammaldags arbetssättet, som tar hand lika väl som öga i anspråk, det som tröttar kroppen [och inte bara huvudet/hjärnan] och direkt förändrar den fysiska världen, att försvinna ur sikte [dvs. man ser det helt enkelt inte].

Min generations feminister försökte föra upp en del av detta i ljuset, men, som upptagna professionella kvinnor som flydde från huset på morgonen, så lämnade de [vi] projektet oavslutat, debatten avbruten mitt i meningen, de nobla intentionerna ouppfyllda.

Förr eller senare kommer dock någon annan att avsluta arbetet.”

Skolprestationer i jämlika och ojämlika samhällen – befrämjas verkligen den sociala rörligheten?

12 september, 2010 § Lämna en kommentar

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige  och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Moss blev överraskad över det han fann. Graferna synkroniserade. Han och hans forskarteam fortsätter att undersöka om det verkligen finns en korrelation mellan dessa två. Se deras kommentar till grafen ovan längst ner i denna postning.

Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].’

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.

Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt  Fiona Milar bland annat i  ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för september, 2010mina små funderingar....