Paul Krugman: Har ni inte kvar någon känsla för anständighet? Om förändringen av sociala normer…

20 september, 2010 § Lämna en kommentar

Det är ganska ja, vad är det rätta ordet? Kul? Uppfriskande? En tröst? att läsa Paul Krugman en dag som denna.

Några kronor mer i plånboken är viktigare än att värna om vård, skola och omsorg, de områden som är de som drar mest pengar och är en av de saker som förmodligen måste dras ner på för att kunna ge de utlovade skattesänkningarna till oss som har jobb och är friska – än så länge.

Och om vi får börja använda dessa extra kronor i minskad skatt för att i allt högre grad måsta ta allehanda privata försäkringar, hur mycket har vi då kvar i plånboken så småningom?

Går vi kanske i många fall till och med på minus?

Som grädde på moset har vi fått ett nedmonterat gemensamt trygghetsnät, vilket jag tycker är ännu värre. Sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Och vad skapar ökande och ökande ojämlikhet för sorts samhälle och klimat?

Krugman skriver i sitt blogginlägg ”Har ni inte kvar någon känsla för anständighet?” om förhållandena i USA, men jag tror gränserna här också håller på att tänjas ganska rejält.

”Låt mig än en gång rekommendera Brad DeLongs superba diskussion om hur det kommer sig att människor i den 99 percentilen känner sig fattigare än de gjorde då trots att de gör två gånger så mycket som sina motsvarigheter gjorde 1980.

Efter att ha funderat på det (och i diskussion med Robin [vet inte riktigt vem det är]) verkar det för mig som om det är någonting Brad inte säger som är värt att nämnas – förändringen i sociala normer.

Även 1980 fanns det helt visst många människor i eller nära den 99:e percentilen som tyckte synd om sig själva, åtminstone delar av tiden.

Det händer alla, trots allt: jag lever ett mycket privilegierat liv (ja, jag är väl inom den krets som kommer att få betala högre skatter under Obama-planen), likväl, till och med nu finner jag mig själv i upplevelser av tillfälliga grönglödande blixtar av avund (Vad? Du kör mig tillbaka till flygplatsen i Sao Paolo, i all denna trafik? Förtjänar jag inte en helikopter?).

Men för 30 år sedan kände sig människor med höga men inte superhöga inkomster vanligtvis skamsna över sig själva över att gnälla – eller åtminstone, kände de att de skulle bli förlöjligade om de gav uttryck för sitt gnäll.

Idag finns inget som håller tillbaka.

Ståhejet över Messrs, Henderson och Stein [fler som gnäller trots enorma inkomster?] är undantaget som bekräftar regeln: de skulle inte tillhandahålla detta spektakel om de inte normalt rörde sig i sociala cirklar där klagande att du bara har 9 eller 10 gånger medianfamiljeinkomsten ses som acceptabelt.

Ganska snart kommer vi att ha allvarliga, komplett icke självkritiska diskussioner i de större magasinen om tjänstefolksproblem.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin avsaknad av skammina små funderingar....