Frihet eller konformism – reträtt från det verkliga dramat – eller förlusten av kontakt med ens egna känslor…

3 oktober, 2010 § 2 kommentarer

”see no evil, hear no evil, speak no evil”

Barbara Ehrenreich skriver (nedan är min översättning och tolkning av den engelska texten) på sidan 153 i ”Bright-Sided. How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America,” om när hon nyligen försökte intervjua Martin Seligman och han tog med henne på en museivandring där det var nästan omöjligt att föra anteckningar från intervjun och distraktionerna fullt förståeligt var många, men ändå:

”Det var omöjligt att inte uppehålla sig vid det faktum att Seligmans tidiga arbete, innan han annonserade sjösättningen av positiv psykologi, hade handlat om ’inlärd hjälplöshet.’

En forskning som visade att när hundar slumpvis plågas eller torteras så blir de passiva, deprimerade och oförmögna att försvara sig själva.”

Och på sidan 53 i kapitlet ”The Years of Magical Thinking” eller ”Åren av magiskt tänkande” skriver hon att i en berömd studie i början av 1980-talet fann sociologen Arlie Hochschild att flygvärdinnor/stewarder blev stressade och känslomässigt utarmade av kravet att de skulle vara glada mot passagerare hela tiden.

”De förlorade kontakten med sina egna känslor”

sa Hochschild till Ehrenreich i en intervju. Ja, tänk om det är vad som sker med ”positiv-tänkar-människor”?

Se Hochschilds bok “The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling” eller “Det hanterade hjärtat: kommersialisering av mänskliga känslor” som nyutgavs 2003, tjugo år efter den först publicerades. Läs delar ur den här.

Valet verkar uppenbart skriver Ehrenreich vidare (s. 54). Kritiska och utmanande personer eller leende ja-sägare? Och ju mer inrotad gladlynthetskulten blir, ju mer tillrådligt är det att omforma sig, dvs. bli konform.

Men VAR är den utlovade och beryktade friheten i allt detta? Och varför är bruket av antidepressiv medicin så hög i USA och ökande i andra delar av världen?

Straffet för ickekonformism (ickekonformism betecknar självständighet, originalitet eller excentricitet) har ökat menar Ehrenreich, från möjligheten att förlora jobbet och jobbmisslyckande, till socialt misslyckande och total isolering, för människor råds att undvika negativa människor (s. 55).

Vad kan rådet att eliminera alla de ”negativa människorna” ur ens liv i praktiken betyda? Ja, kanske vore det ett gott drag att separera från en kroniskt gnatande make/maka, men det är inte så enkelt att överge ett gnällande småbarn, ett kolikbarn eller den sura tonåringen (s. 55). Eller? Man kan bara gå ut och lämna det!? Till det blir snällt igen?

Och på arbetsplatsen (eller i samhället), där det troligen är tillrådligt att kunna identifiera dem som visar tecken på att kunna bli massmördare, så finns det andra irriterande människor som kanske kan ha något användbart att säga: som till exempel den som har hand om finanserna på en bank angående subprimelån eller bilvd:n som ifrågasätter företagets överinvesterande i Suvar och små lastbilar. Eller liknande saker.

Att rensa bort alla dem som ”drar ner dig” gör att du riskerar att bli väldigt ensam, eller ännu värre, avskild från verkligheten.

Utmaningen i familje- eller gruppliv av alla slag är ju att fortsätta att bedöma andra människors sinnestämningar, anpassa sig till deras insikter och erbjuda tröst när så behövs menar hon.

Men i positivt-tänkande-världen så är andra människor inte där för att näras eller för att förse oss med ovälkomna realitetstestningar. De är där för att nära, prisa och bekräfta oss.

Och många vanliga människor tar upp ”positivt tänkande” (och ständig ”lycka”) som sitt credo, sin trosbekännelse och bannlyser klagande och klagare.

Ehrenreich menar att det verkar finnas ett massivt empatiunderskott, vilket människor reagerar på med att dra undan sin egen medkänsla. Ingen har tid, ork eller tålamod för någon annans problem (s. 56).

Och detta är inte nog. Att sortera ut de negativa människorna ur ens liv ur ens närmaste kontakter, innebär att information om den vidare mänskliga världen också omsorgsfullt måste censureras. Och, jo, somliga amerikanska motiverare och gurus i positivism håller med om att det är ett misstag att läsa tidningar eller titta på nyheter (s. 57).

Barbara Ehrenreich kunde inte låta bli att på en National Security Agency konvention fråga

”en lång man vars rakade huvud, ickeleende ansikte och strama uppträdande antydde en militär bakgrund”

om han som coach hade tyckt att människor behöver pumpas upp därför att de är kroniskt deprimerade.

”Nej,”

svarade han,

”ibland är människor bara lata.”

Men han fortsatte med att medge att han också blev deprimerad när han läste om kriget i Irak, så nu undvek han noggrant nyheterna.

”Men hur är det med behovet av att informera sig för att kunna vara en ansvarsfull medborgare?”

undrade Ehrenreich.

Han gav henne en lång blick och föreslog sedan klokt nog att detta kanske var vad han skulle arbeta på att motivera människor att göra (s. 56).

Denna reträtt från det verkliga dramat och tragedin i mänskliga händelser talar för en djup hjälplöshet i kärnan av det positiva tänkandet menar Ehrenreich.

Varför inte följa nyheterna? Därför att, som Ehrenreichs sagesman vid NSA-mötet sa,

”Du kan inte göra något åt det.”

En Braley förkastar också rapporter om katastrofer.

Men detta innebär ju att möjligheterna att kanske bidra till hjälpinsatser ekonomiskt, att ansluta sig till anti-krigsrörelser eller att lobba för mer human politik hos regeringen inte ens övervägs menar Ehrenreich.

Ehrenreich skriver att det åtminstone verkar finnas ett erkännande här att inga attitydjusteringar i världen kan göra goda nyheter av rubriker som börjar med ”Civila offer uppgår till…” eller ”Svälten sprider sig…”

Men om tankekrafterna verkligen var så ”ändlösa”, som påstås (”du kan få vad du vill, bara du…”), så skulle man inte behöva eliminera negativa människor ur ens liv, heller, man kunde till exempel helt enkelt välja att tolka deras beteende på ett positivt sätt, idka litet magiskt tänkande. På samma sätt som man ler mot allt omkring en och tolkar allt omkring en på ett positivt sätt.

Rådet att du måste ändra din omgivning – till exempel genom att eliminera negativa människor och nyheter – är ju faktiskt ett medgivande att det faktiskt kan finnas en ”verklig värld” därute som är totalt opåverkbar av våra, starkaste och innerligaste, önskningar.

Ställd inför denna förskräckliga möjlighet så är det enda svaret att dra sig tillbaka in i ens egen noggrant konstruerade värld med konstant bilfall, bekräftelser, försäkringar, goda nyheter och leende människor skriver hon (s. 59).

Annonser

Om hushållsnära tjänster…

19 september, 2010 § 4 kommentarer

”Helt i linje med ökande klasspolarisation så gör den klassiska hållningen av undergivenhet en smygande comeback”

skriver Barbara Ehrenreich redan 2000 i sin artikel ”Maid to Order – The Politics of other women’s work” eller ungefär ”Tjänsteflicka på beställning – andra-kvinnors-arbete-politiken”.

Snabbt och litet fritt översatt:

”’Vi skrubbar era golv på det gammaldags sättet, på händer och knän [alla fyra]’ skryter broschyren från Merry Maids [Merry Maids blir översatt ungefär ’Glada tjänsteflickor/hembiträden/jungfrur’], den största av de bostadsstädningsinrättningar som har sprungit upp [som svampar ur jorden] de senaste två decennierna.’

Detta är inte den kroppshållning som självständiga ‘städdamer’ villigt antar – vilka föredrar, precis som de flesta andra människor som städar sina egna hem, att hantera sin mopp från en stående position.

I sin omfattande guide från 1999 angående husligt arbete, Home Comforts [ungefär Komfort i hemmet], så varnar Cheryl Mendelson: ’Be aldrig en hyrd städare av hemmet att göra rent dina golv på händer och knän; denna önskan kommer troligen att ses som nedvärderande.’

Men i ett samhälle i vilket 40 procent av välståndet ägs av 1 procent av hushållen medan de 20 procenten i botten rapporterar negativa tillgångar, så köps förnedringen av andra med lätthet.

Knäskydd kom in i amerikanskt politiskt samtal som en slags ‘eftergift’ för de könsmässigt underordnade [merparten av dem som städar i hemmen är kvinnor och amerikanska män var ganska ovilliga att hjälpa till med hushållssysslor?].

Anställda hos Merry Maids, The Maids International och andra tjänstestädningsföretag tillbringar timvis varje dag på dessa bisarra påhitt [knäskydden alltså], medan de torkar bort lämningarna efter dem som lever i överflöd./…/


Jag tillbringade tre veckor i september 1999 som anställd i Portland, Maine, hos The Maids International tillsammans med mina teamkamrater, städande cirka 250 skurgolv, badrum, kök och entréer som krävde hand-och-knä-behandling  [se boken ovan].

Det är en annorlunda värld därnere, [befinnande sig] på knänivå, en som få vuxna frivilligt skulle äntra.

Här hittar du ingrodda ’dammstrukturer’ sammanhållna av hundhårsmaterial; torkade bitar av pasta fastlimmade vid golvet i sin sås; de stelnade resterna av köttsaft, geléer, preventivkrämer, spyor och urin.

Ibland stöter du också [faktiskt] på en del fragment av levande människor: ett barns ben, som stampar förbi i avsky över hembiträdet som fortfarande är närvarande när han kommer hem från skolan; men mer vanligt är Joan&David-beklädda fötter och de elektrolyserade vaderna [vad det nu är???] hos hemmets ägarinna.

[Skor från Joan&David för ca 1 600 svenska kronor, förmodligen finns det betydligt dyrare skor än dessa!]

Tittar du upp kan du finna denna person [husets ägarinna] stående där stirrande på dig, med armarna i kors, i förväntan att få se en fläck som missats.

Vid sällsynta tillfällen kan hon försöka hjälpa dig på något slags vagt symboliskt sätt, genom att flytta kakaduans ställning till exempel, eller ursäkta för de tappade bladen vid miniatyrträdet som står inomhus.

Dock, för det mesta kommer hon inte att se dig alls och kan till och med sätta sig ner med sin post vid ett bord i samma rum som du städar, där hon skulle vara komplett omedveten om din existens såvida du inte kröp under bordet och började tugga på hennes anklar.”

Ehrenreich skriver vidare om hemmet att (näst sista sidan i artikeln):

”Det är också den plats där dina barn uppfostras/växer upp och det de lär sig ganska kvickt är att vissa människor är mindre värda än andra.

Ännu bättre löner eller arbetsförhållanden kommer inte att radera ut hierarkin mellan en som anställer och hans eller hennes hemhjälp, därför att hjälpen vanligtvis finns bara därför att den som anställer städhjälp har ’något bättre’ att göra med sin tid, som en rapport angående tillväxten av städtjänster uttrycker det, utan att dock märka den uppenbara undermeningen att den städande personen själv inte har något bättre att göra med sin tid.

I en familj som blott och bart är medelklass [inte övre medelklass eller överklass] kan budskapet bli förstärkt med varningen att detta är där du kommer att sluta om du inte försöker hårdare i skolan.

Hushållsarbete definierar en relation mellan människor, som en radikal feminist en gång föreslog, när den, ojämlikt fördelad mellan sociala grupper, förstärker redan existerande ojämlikheter.

Smuts tenderar med andra ord att fastna på dem som tar bort den [så att säga] – ’sopmannen’ och städtanten.’

Eller, som städentreprenören Don Aslett sa till mig med viss bitterhet – och detta är icke att förglömma en framgångsrik man, styrelseledamot för en industriell rengöringsservice och ofta förekommande TV-gäst – ’hela mentaliteten därute är att om du städar så är du drägg.’

Ett av de ’bättre’ saker de som anställer hemhjälp ofta vill göra med sin tid är naturligtvis att tillbringa den med sina barn.

Men ett underliggande problem med postnittonhundratalsbarnfostran är, som Deidre English och jag argumenterade för i vår bok For Her Own God [För hennes eget bästa] för flera år sedan, att detta har avskiljts från varje sorts meningsfullt syfte.

Medan ’föräldraskap’ en gång betydde att instruera sina barn i nödvändiga sysslor; så är det idag mer troligt att det koncentreras kring en ensidig konversation som börjar med ’Och hur var skolan idag?’

Ingen vill sätta barnen i arbete att rensa ogräs och sy/virka; men i tomrummet som det moderna hemmet är, så är relationer med barnen ofta ansträngda.

Litet lågkvalitativ tid spenderad på att diska eller vika tvätt tillsammans kan bidra med ett komfortabelt utrymme för förtroenden – och ge barnet värdigheten i att veta att han eller hon är deltagare i och inte bara en produkt av arbetet hemma.

Det finns ytterligare en lektion som tjänsteekonomin lär ut till sina förmånstagare och, vilket är ytterst bekymmersamt, barnen hos dessa. Att bli städad efter är att vinna en särskild viktlöshet och okroppslighet.

Nästan alla klagar över våldsamma videospel, men betald städning hemma har samma följdavskaffande effekter: du skäller ut bondtölpen i blodröd ilska och forsätter vidare; du släpper sockorna väl vetande att de så småningom kommer att lyfta sig själva, tvättade och vikta, tillbaka på sin ’bostadsplats’.

Resultatet blir en sort virtuell existens i vilken avfallsspåren efter dig verkar gå upp i rök av sig själv [vilket i förlängningen kan få diverse konsekvenser, både för dig, dina närstående och samhället i stort].

Spill sirap på golvet och den städande personen kommer att skrubba bort det när hon kommer på onsdag.

Lämna Wall Street Journal spridd omkring din flygplansstol [senare som vuxen] och flygvärdinnor och flygstewarder kommer att ta rätt på denna sedan du lämnat planet [ja, det ser för jäkligt ut överallt när man kliver av planet när man rest över Atlanten t.ex.!]./…/

Individuella situationer ändrar sig naturligtvis, på sätt som kringgår generella omdömen.

Vissa människor – de äldre och handikappade, föräldrar till nyfödda, astmatiker som behöver zoner fria från allergener – kan mycket väl behöva hjälp att utföra det som omvårdnadspersonal kallar ’ADLs’ eller allmän daglig livsföring och kring detta beroende borde ingen skam häftas.

I en generösare social ordning så borde tjänster för hushållsskötsel bli subventionerade för dem som har hälsorelaterade orsaker att behöva dessa – en åtgärd som skulle generera en massa nya jobb för dem med mindre utbildning som nu städar hemmen till de mest välbeställda.

Och i en mindre könsdelad samhällelig ordning skulle män och pojkvänner bli mer villiga att ta sin del av sysslorna [fast så är det väl redan i många svenska hem liksom i många amerikanska, fast kanske inte alltid i de mest välbeställda hemmen, där både män och kvinnor har ‘viktigare saker’ att uträtta?].

Hur som helst så löser vi saken i våra individuella hem, den moraliska utmaningen är, enkelt uttryckt, att synliggöra arbete igen: inte bara skrubbandet och dammsugandet utan allt hackande/rensande, travande, hamrande, borrande, böjande och lyftande som pågår för att skapa och bibehålla en miljö som är möjlig att bo i.

I en alltmer ekonomiskt ojämlik kultur, där så många av de välbeställda viger sina liv åt sådana icke riktigt synliga sysselsättningar som varumärkesförsäljning [??], imageskapande och opinionsundersökningar, tenderar sådant verkligt arbete – på det gammaldags arbetssättet, som tar hand lika väl som öga i anspråk, det som tröttar kroppen [och inte bara huvudet/hjärnan] och direkt förändrar den fysiska världen, att försvinna ur sikte [dvs. man ser det helt enkelt inte].

Min generations feminister försökte föra upp en del av detta i ljuset, men, som upptagna professionella kvinnor som flydde från huset på morgonen, så lämnade de [vi] projektet oavslutat, debatten avbruten mitt i meningen, de nobla intentionerna ouppfyllda.

Förr eller senare kommer dock någon annan att avsluta arbetet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Barbara Ehrenreichmina små funderingar....