Skolprestationer i jämlika och ojämlika samhällen – befrämjas verkligen den sociala rörligheten?

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige  och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

På fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Moss blev överraskad över det han fann. Graferna synkroniserade. Han och hans forskarteam fortsätter att undersöka om det verkligen finns en korrelation mellan dessa två. Se deras kommentar till grafen ovan längst ner i denna postning.

Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].’

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.

Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt  Fiona Milar bland annat i  ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.