Alltings värde eller accepterandet av en politik som motverkar våra intressen – om att ändra den politiska kartan, något som inte bara kan ske i högerriktning, utan också i vänsterriktning…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

George Monbiot respektive Tom Crompton.

[Uppdaterad 18 och 19 oktober].

George Monbiot skriver i “The Values of Everything” eller ungefär ”Alltings värde” i min snabböversättning (så läs gärna originaltexten på engelska):

Så här är vi nu, formande en disciplinerad kö till avrättningsplatsen. Straffande de fattiga för de rikas misstag, övergivande mång- och vidsyntheten, nedrustande skyddet/tryggheten som staten stod för: frånsett några få små protester så har inget av detta ännu fått oss ut i strid.

Accepterandet av en politik som [egentligen] motverkar våra intressen är mysteriet som präglar det tjugonde århundradet.

I USA så har industriarbetare argt krävt att få bli lämnade utan sjukvård och insisterar på att miljonärer ska betala mindre skatt.

[Tillägg 19 oktober: Se Storstad i ‘Ond cirkel: ojämlikhet föder ojämlikhet’].

I Storbritannien verkar vi vara beredda att överge de sociala framsteg som våra förfäder riskerade sina liv för – med en muttrande protest bara.

Vad har hänt med oss?

Svaret, tror jag, har getts av den intressantaste rapport som jag har läst i år. Nämligen ’Common Cause – The Case for Working with our Cultural Values’ [eller ungefär ’Gemensam sak – anledningen att arbeta med våra kulturella värderingar’] skriven av Tom Crompton som tillhör miljögruppen WWF, som i denna undersöker en rad fascinerande framsteg inom psykologins fält.

Den erbjuder, tror jag, ett botemedel eller utväg ur pesten som nu hemsöker varje god sak från välfärd till klimatförändringar.

Han visar att progressiva har varit snyltgäster på myten om mänsklig uppfattningsförmåga, något han etiketterar som upplysningsmodellen. Denna innebär att människor fattar rationella beslut genom att bedöma fakta.

[tror de!? Dvs fattar rationella beslut utifrån nytta och förnuft!? Se Pierre Gilly i blogginlägget ‘Vann rätt block?’ om att människor inte röstar efter rationella beslut och att människors uppfattningar om förhållanden inte stämmer med verkligheten.

T.ex. tror amerikaner att man ger mer bistånd till utvecklingsländer än man gör och man underskattar hur stor ojämlikheten faktiskt är i USA.

Dessutom har man visat, se ‘The Spirit Level,’ att de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden tenderar att ge minst i bistånd samt att USA tillhör ett av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden, de skandinaviska några några av de mest jämlika, än så länge].

Allt som man behöver göra enligt denna är att övertyga människor genom att lägga fram data: de kommer sedan att använda dessa för att bestämma sig för vilket alternativ som bäst stöder deras intressen och önskningar [egoistiska!!?? Inte altruistiska?].

En mängd experiment visar att det inte fungerar så.

Istället för att prestera en rationell lönsamhetsanalys så accepterar vi information som bekräftar vår identitet och våra värderingar och förkastar information som strider mot (står i konflikt) med dem.

Vi formar vårt tänkande runt vår sociala identitet, vilket skyddar oss mot alltför allvarliga utmaningar.

Att ställa människor inför obekväma fakta kommer troligen att stärka deras motstånd mot förändring.

Vår sociala identitet skapas av värderingar som psykologer klassificerar som antingen yttre/utanför liggande eller inre/verkliga/reella.

Yttre värderingar rör status och självbefordrande [om self-promotion se här].

Människor med stark uppsättning yttre värderingar är fixerade på hur andra ser på dem. De håller troget fast vid finansiell succé, yttre images och berömmelse.

Inre värderingar rör relationer med vänner, familj och samhälle och självaccepterande. De som har stark uppsättning inre värderingar är inte beroende av lovprisande eller belöningar från andra människor. De har övertygelser som går utöver självintresset.

[slår mig: det kanske kan vara väldigt utmanande för dem med yttre värderingar, som kan ha svårt att tåla människor med mer genuin, verkligt äkta självkänsla?? Och de förra får enorma behov av att slå ner på de senare med alla de medel de förfogar över; se t.ex. i politiken som ökar ojämlikheten och skillnader mellan människor].

Få människor har enbart yttre ELLER inre värderingar. Vår sociala identitet är formad av en mix av värderingar. Men psykologiska test i nära 70 länder visar att värderingar förenas i märkligt konsekventa mönster.

De som starkt värderar finansiell succé, till exempel, är mindre empatiska, har starkare manipulativa tendenser, är mer attraherade av hierarki och ojämlikhet, har starkare fördomar mot främlingar och är mindre bekymrade om mänskliga rättigheter och omgivningen/miljön.

De som har en stark känsla för självaccepterande är mer empatiska och bryr sig mer om mänskliga rättigheter, social rättvisa och omgivningen/miljön.

Dessa värderingar trycker ner varandra: ju starkare någons yttre ambitioner är, desto svagare är hans eller hennes inre mål.

Vi är inte födda med våra värderingar. De har formats av vår sociala omgivning. Genom att ändra vår uppfattning av vad som är normalt och acceptabelt, innebär detta att politik förändrar [kan förändra] våra sinnen lika mycket som omständigheter.

Fri, allmän sjukvård till exempel, tenderar att förstärka inre värden.

Att stänga ute de fattiga från sjukvård normaliserar ojämlikhet och förstärker yttre värderingar.

Det kraftiga skiftet högerut började med Margaret Thatcher och hölls fast under Blair och Brown, alla dessa regeringar underströk dygden i tävlan, marknaden och finansiella lyckanden, och har förändrat våra värderingar.

The British Social Attitudes undersökning till exempel, visar ett kraftigt fall under denna period för allmänhetens stöd för politik som omfördelar välstånd och möjligheter.

[Ja, den sociala rörligheten är lägst i länder som Storbritannien och USA! Och fortfarande störst i de skandinaviska länderna. Men har skiftet redan skett här, något som kommer att visa sig när dagens unga nått yrkeslivet? Då kommer medelklassen idag att få erfara vad de fått betala dyrt för de pengar de idag har mer i fickan??].

Detta skifte har förstärkts av reklam och media. Medias fascination av maktpolitik, deras listor över rika, dess förteckningar över de 100 mäktigaste/starkaste, inflytelserika, intelligenta eller vackra människorna, dess tvångsmässiga gynnande av berömdhet, mode, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inskärper yttre värderingar.

Genom att skapa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – vilket betyder att minska självaccepterandet [jag duger som jag är. Och det räcker nog inte att intyga sig att man duger som man är liksom utifrån i något slags magiskt tänkande] – så trycker de också ner inre mål.

Reklammakare som anställer ett stort antal psykologer är väl medvetna om detta.

Crompton citerar Guy Murphy /…/ [som säger] Marknadsförare ’borde se sig själva som ansträngande sig själva att manipulera kulturen; att vara sociala ingenjörer, inte märkesdirektörer; att manipulera kulturella krafter, inte brännmärka intryck [???].’

Ju mer de vårdar uppkomsten av yttre värderingar, ju lättare får de att sälja sina produkter.

Högervridna politiker har också instinktivt förstått vikten av värderingar för att ändra den politiska kartan.

Margaret Thatcher anmärkte strålande [???] att ’ekonomi är metoden; det gäller att ändra hjärtat och själen.’

Konservativa i USA undviker generellt att diskutera sakförhållanden och siffror.

Istället utarbetar de frågor på sätt som både appellerar till och förstärker yttre värderingar.

Varje år genom mekanismer som knappast är synliga och sällan diskuterade, utrymmet där progressiva idéer kan blomstra krymper mer och mer.

Den progressiva responsen på detta har varit förödande.

Istället för att bemöta skiftet i värderingar har vi försökt att anpassa oss till det. En gång progressiva politiska ledare har försökt att falla undan för förändrade allmänna attityder: tänk på alla dessa New Labour vädjanden till medelklassen i England, som ofta bara var ett skifferspråk för självintresse.

Genom att göra så så skriver de under på och legitimerar de yttre värderingar.

[Och vad för slags samhälle skapar de överallt i världen? Vad för slags värld?]

Många gröna och förkämpar för social rättvisa har också försökt att nå människor genom att appellera till självintresse: genom att bland annat förklara att genom att befria utvecklingsvärlden från fattigdom kommer man att skapa en marknad för brittiska produkter, eller om du köper en hybridbil kan du imponera på dina vänner och höja din sociala status.

Denna taktik förstärker också yttre värderingar, vilket gör att framtida förkämpar sannolikt kommer att lyckas ÄNNU mindre.

[Tillägg 18 oktober: Se Lars Bodén i hans ledare idag ”Stoppa högerkrafterna! Socialdemokraterna få akta sig för att klia högerkrafterna i ryggen en gång till.”:

‘Sluta klia höger i ryggen. Ställ inte upp på allt ‘valfrihetstjafs’ som serveras! Visa att den hederliga solidariteten håller i alla väder. Och försök inte låtsas som att vi inte har några problem kvar att lösa. Invandringen och dålig integration är definitivt problem som skapar misstro och motsättningar. Påstå ingenting annat. Men gör som Åsele och många andra kommuner i länet; håll dialogen levande och gör människorna delaktiga. Det går att förklara varför vi behöver bli fler invånare i det här landet! Socialdemokratin kan hämta inspiration från Kanada som lyckats betydligt bättre än Sverige med att få nyanlända att komma in i samhällsgemenskapen. Och låt krishanteringen gå snabbt! Så märkvärdigt är det inte. Lyssna på våra ungdomar! De älskar inte högerkrafterna.’

Tack Tankar från Västanbäck för tipset!]

Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.

Common Cause eller Gemensam sak föreslår ett enkelt botemedel: att vi slutar att försöka begrava våra värderingar och istället förklarar och kämpar för dem.

Progressiva förkämpar borde hjälpa till att befrämja en förståelse av psykologin som besjälar politisk förändring och visa hur den har blivit manipulerad, föreslår Common Cause rapporten.

Dessa förkämpar borde också gå ihop för att utmana krafter – i synnerhet reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska.

Ed Millibrand verkar förstå detta behov. Han talade om för Labourkonferensen att han ’vill förändra samhället så att det värderar samhällsliv och familjen, inte bara arbete’ och ’vill förändra vår utrikespolitik så att den alltid baseras på värden, inte bara allianser… Vi måste lägga bort gammalt tänkande och stå upp för dessa som tror att det finns mer i livet än slutsumman/summan av kardemumman.’

Men det finns en paradox, vilken betyder att vi inte kan förlita oss på att politiker kommer att gå i bräschen för dessa förändringar. De som lyckas i politik är per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ambition måste utmanövreras med sinnesfrid, familjeliv, vänskap – till och med broderskärlek.

Vi måste leda förändringen själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för den politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se.

Annonser

Om vårt sociala arv och effekterna av ett starkt ojämlikt samhälle…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Vadå praktiskt handlag eller empati för andra människor?

12 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider i ledaren ”Nobelpriset i ekonomi är onödigt”:

”I år gick priset till tre ekonomer som forskat kring varför marknader inte fungerar, för ’analys av marknader med sökfriktioner’, som det heter i prismotiveringen.

Jag har inte läst en rad av någon av de tre, jag orkar inte ens nämna deras namn, men även här handlar det snarare mer om verkliga omständigheter än om nationalekonomiska abstraktioner.

Problemet är bara att det verkar både onödigt och dumt att lämna över frågor som rör arbetsmarknaden (en av de marknader som de har forskat om) till nationalekonomiskt skolade forskare.

Det är bättre att lämna över sådana frågor direkt till sociologer, psykologer och liknande.

I Sverige skapades redan på femtiotalet den politik som kallas för aktiv arbetsmarknadspolitik. Den gick ut på att övervinna just sökfriktionerna på arbetsmarknaden.

Någon större teori behövdes inte för det, bara praktiskt handlag och verklig känsla för folk som är arbetslösa.”

Bloggen Do nothing day skriver också om detta i ”Riksbankens ekonomipris – bättre eller sämre än en pris snus?” och hänvisar till att de i själva Nobelfamiljen tar avstånd från ekonomipriset:

”Alfred Nobels testamente var inte något hugskott. Det var genomtänkt. Uttalanden i hans brev tyder på att han ogillade ekonomer.”

George Monbiot skriver en massa tänkvärt  i ”The Values of Everything”. Han menar att vi måste leda skiftet själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se:

”So here we are, forming an orderly queue at the slaughterhouse gate. The punishment of the poor for the errors of the rich, the abandonment of universalism, the dismantling of the shelter the state provides: apart from a few small protests, none of this has yet brought us out fighting.

The acceptance of policies which counteract our interests is the pervasive mystery of the 21st Century. In the United States, blue-collar workers angrily demand that they be left without healthcare, and insist that millionaires should pay less tax. In the UK we appear ready to abandon the social progress for which our ancestors risked their lives with barely a mutter of protest. What has happened to us?/…/

Progressives, he shows, have been suckers for a myth of human cognition he labels the Enlightenment model. This holds that people make rational decisions by assessing facts. All that has to be done to persuade people is to lay out the data: they will then use it to decide which options best support their interests and desires.

A host of psychological experiments demonstrates that it doesn’t work like this. Instead of performing a rational cost-benefit analysis, we accept information which confirms our identity and values, and reject information that conflicts with them. We mould our thinking around our social identity, protecting it from serious challenge. Confronting people with inconvenient facts is likely only to harden their resistance to change.

Our social identity is shaped by values which psychologists classify as either extrinsic or intrinsic. Extrinsic values concern status and self-advancement. People with a strong set of extrinsic values fixate on how others see them. They cherish financial success, image and fame. Intrinsic values concern relationships with friends, family and community, and self-acceptance. Those who have a strong set of intrinsic values are not dependent on praise or rewards from other people. They have beliefs which transcend their self-interest.

Few people are all-extrinsic or all-intrinsic. Our social identity is formed by a mixture of values. But psychological tests in nearly 70 countries show that values cluster together in remarkably consistent patterns. Those who strongly value financial success, for example, have less empathy, stronger manipulative tendencies, a stronger attraction to hierarchy and inequality, stronger prejudices towards strangers and less concern about human rights and the environment. Those who have a strong sense of self-acceptance have more empathy and a greater concern about human rights, social justice and the environment. These values suppress each other: the stronger someone’s extrinsic aspirations, the weaker his or her intrinsic goals.

We are not born with our values. They are shaped by the social environment. By changing our perception of what is normal and acceptable, politics alters our minds as much as our circumstances. Free, universal health provision, for example, tends to reinforce intrinsic values. Shutting the poor out of healthcare normalises inequality, reinforcing extrinsic values. The sharp rightward shift which began with Margaret Thatcher and persisted under Blair and Brown, all of whose governments emphasised the virtues of competition, the market and financial success, has changed our values. The British Social Attitudes survey, for example, shows a sharp fall over this period in public support for policies which redistribute wealth and opportunity(2).

This shift has been reinforced by advertising and the media. The media’s fascination with power politics, its rich lists, its catalogues of the 100 most powerful, influential, intelligent or beautiful people, its obsessive promotion of celebrity, fashion, fast cars, expensive holidays: all these inculcate extrinsic values. By generating feelings of insecurity and inadequacy – which means reducing self-acceptance – they also suppress intrinsic goals.”

Se Pierre Gilly i ”Vann rätt block” om att få folk att rösta på en politik de egentligen inte stöder:

”Resultatet [från studier över amerikaners uppfattning om jämlikhet] ger en helt annan bild av amerikaners värderingar än man vanligtvis får sig till dels.

Amerikanerna underskattar kraftigt ojämlikheten i USA, samtidigt som deras idealbild visar sig vara betydligt mer jämlik än deras felaktiga föreställning om den verkliga jämlikheten.”

Vad Gilly skriver är att amerikaner tror att de är mer jämlika än de verkligen är och mindre jämlika än den jämlikhet de egentligen är för!? De har något annorlunda värderingar vad gäller jämlikhet än vi vanligtvis tror!? De är mer för jämlikhet än vi trott?

Varifrån kommer deras vrångbilder av verkligheten? Är det media som förtiger vissa saker och skriver om andra?

Precis som här pratar man om att människor missbrukar de socialförsäkringar man har där (lever gott på arbetslöshetsunderstöd och det sociala!), men hur är det i verkligheten? Enligt min uppfattning och det jag sett gör de inte det!

För det är precis så de resonerar där också och fått sig itutat av media? Är det några som har intresse av att sådana här uppfattningar sprids, så att man har kunnat skära i trygghetssystemen? Trots att de bara har små rester kvar av dessa i USA så resonerar man FORTFARANDE så här: folk utnyttjar systemen och lever gott på det!

Tankar från Västanbäck skriver ”Jag begriper inte riktigt… eller är det det jag gör!” om att avpolitisera finansen. Ja, försöker man ge denna sken av att vara vetenskap? Enda vägens politik? Göra den något vi vanligt folk inte förstår oss på?

Om nye finansmarknadsminister Peter Norman i ”Nye ministern ökade PPM-risken”.

Paul Krugman om rat race eller allas kamp mot alla …

20 september, 2010 § 1 kommentar

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Men i Sverige har människor aldrig tjänat exakt lika. Det har ALLTID funnits inkomstskillnader, men inte så stora som i t.ex. USA.

Se kommentarerna till Krugmans blogginlägg…

Jag funderar över den dästa, självtillräckliga medelklassen i medelåldern som röstade blått igår…

Att inte dras med i den där statusakten kräver ganska stor och verklig trygghet i sig själv? Är det den så många saknar?

Till och med de som redan idag har det gott ställt behöver de där extra kronorna som utlovade skattesänkningar ger. Extra pengar som man kanske bara har kvar kortsiktigt?

Barbara Ehrenreich skriver också i sin artikel om ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen också:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de kommer att bli filtrerade genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

*Solipsism, filosofisk term (av latinets solus ipse = ensamt själv). I ontologisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser.

Slog mig också att vi hade hembiträde när fjärde syskonet föddes (på fem år kom fyra barn i tät följd), samt när femte föddes (två år senare), samt mamma hade städhjälp en dag i veckan också när femte barnet var litet. När sjätte kom var vi så stora, så vi kunde hjälpa till?

Så jag har faktiskt upplevt detta själv i någon omfattning… Därav mina reaktioner nu?

Skolprestationer i jämlika och ojämlika samhällen – befrämjas verkligen den sociala rörligheten?

12 september, 2010 § Lämna en kommentar

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige  och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Moss blev överraskad över det han fann. Graferna synkroniserade. Han och hans forskarteam fortsätter att undersöka om det verkligen finns en korrelation mellan dessa två. Se deras kommentar till grafen ovan längst ner i denna postning.

Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].’

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.

Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt  Fiona Milar bland annat i  ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin empatiunderskottmina små funderingar....