Paul Krugman: Har ni inte kvar någon känsla för anständighet? Om förändringen av sociala normer…

20 september, 2010 § Lämna en kommentar

Det är ganska ja, vad är det rätta ordet? Kul? Uppfriskande? En tröst? att läsa Paul Krugman en dag som denna.

Några kronor mer i plånboken är viktigare än att värna om vård, skola och omsorg, de områden som är de som drar mest pengar och är en av de saker som förmodligen måste dras ner på för att kunna ge de utlovade skattesänkningarna till oss som har jobb och är friska – än så länge.

Och om vi får börja använda dessa extra kronor i minskad skatt för att i allt högre grad måsta ta allehanda privata försäkringar, hur mycket har vi då kvar i plånboken så småningom?

Går vi kanske i många fall till och med på minus?

Som grädde på moset har vi fått ett nedmonterat gemensamt trygghetsnät, vilket jag tycker är ännu värre. Sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Och vad skapar ökande och ökande ojämlikhet för sorts samhälle och klimat?

Krugman skriver i sitt blogginlägg ”Har ni inte kvar någon känsla för anständighet?” om förhållandena i USA, men jag tror gränserna här också håller på att tänjas ganska rejält.

”Låt mig än en gång rekommendera Brad DeLongs superba diskussion om hur det kommer sig att människor i den 99 percentilen känner sig fattigare än de gjorde då trots att de gör två gånger så mycket som sina motsvarigheter gjorde 1980.

Efter att ha funderat på det (och i diskussion med Robin [vet inte riktigt vem det är]) verkar det för mig som om det är någonting Brad inte säger som är värt att nämnas – förändringen i sociala normer.

Även 1980 fanns det helt visst många människor i eller nära den 99:e percentilen som tyckte synd om sig själva, åtminstone delar av tiden.

Det händer alla, trots allt: jag lever ett mycket privilegierat liv (ja, jag är väl inom den krets som kommer att få betala högre skatter under Obama-planen), likväl, till och med nu finner jag mig själv i upplevelser av tillfälliga grönglödande blixtar av avund (Vad? Du kör mig tillbaka till flygplatsen i Sao Paolo, i all denna trafik? Förtjänar jag inte en helikopter?).

Men för 30 år sedan kände sig människor med höga men inte superhöga inkomster vanligtvis skamsna över sig själva över att gnälla – eller åtminstone, kände de att de skulle bli förlöjligade om de gav uttryck för sitt gnäll.

Idag finns inget som håller tillbaka.

Ståhejet över Messrs, Henderson och Stein [fler som gnäller trots enorma inkomster?] är undantaget som bekräftar regeln: de skulle inte tillhandahålla detta spektakel om de inte normalt rörde sig i sociala cirklar där klagande att du bara har 9 eller 10 gånger medianfamiljeinkomsten ses som acceptabelt.

Ganska snart kommer vi att ha allvarliga, komplett icke självkritiska diskussioner i de större magasinen om tjänstefolksproblem.”

Paul Krugman om rat race eller allas kamp mot alla …

20 september, 2010 § 1 kommentar

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Men i Sverige har människor aldrig tjänat exakt lika. Det har ALLTID funnits inkomstskillnader, men inte så stora som i t.ex. USA.

Se kommentarerna till Krugmans blogginlägg…

Jag funderar över den dästa, självtillräckliga medelklassen i medelåldern som röstade blått igår…

Att inte dras med i den där statusakten kräver ganska stor och verklig trygghet i sig själv? Är det den så många saknar?

Till och med de som redan idag har det gott ställt behöver de där extra kronorna som utlovade skattesänkningar ger. Extra pengar som man kanske bara har kvar kortsiktigt?

Barbara Ehrenreich skriver också i sin artikel om ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen också:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de kommer att bli filtrerade genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

*Solipsism, filosofisk term (av latinets solus ipse = ensamt själv). I ontologisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser.

Slog mig också att vi hade hembiträde när fjärde syskonet föddes (på fem år kom fyra barn i tät följd), samt när femte föddes (två år senare), samt mamma hade städhjälp en dag i veckan också när femte barnet var litet. När sjätte kom var vi så stora, så vi kunde hjälpa till?

Så jag har faktiskt upplevt detta själv i någon omfattning… Därav mina reaktioner nu?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin girighetmina små funderingar....