”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

3 november, 2011 § 19 kommentarer


[blip.tv http://blip.tv/play/h55YgtrUIAI width=”480″ height=”300″]

video tagen härifrån.

Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”The Social Welfare State, beyond Ideology – Are higher taxes and strong ’safety nets’ antagonistic to a prosperous market economy. The evidence is now in” eller i min översättning ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Bevisen finns nu”.

Artikeln i min snabba översättning:

”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.

Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.

I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

De nordiska länderna bibehåller sin dynamik på flera olika sätt trots hög beskattning. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.

Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.

De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd.

Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader [dödligheten är också högre på vinstdrivna sjukhus än i icke vinstdrivna visar kanadensisk forskning].

von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

Se Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika” samt i Skattjakten som kom av sig. Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera.”

Om Sachs i wikipedia.

Artiklar av Sachs:

Tillägg: Nu provar jag med att kommentera mina egna inlägg efter hand när jag hittar andra intressanta texter, istället för att uppdatera dem.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin hög kontra låg skattmina små funderingar....