Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer, nej, rikingarna kommer inte att förändra världen…

31 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Om Sodom och Gomorra.

Maria-Pia Boëthius i ”Vi kan inte leva på gamla segrar”:

”… villrådiga eller makthungriga politiker verkar lättade över att oskyldiga immigranter får skulden för den tilltagande vantrivseln i civilisationen istället för det orättvisa ekonomiska systemet. I Sverige har alliansen inte hoppat på främlingsfientlighetståget, det hedrar dem faktiskt, även om det gäller att se upp med Jan Björklund. Men alliansen är fanatiska tillskyndare av ett alltmer orättvist ekonomiskt system; nöjda med att administrera ökande klyftor, ojämlikhet och inställd fördelning av landets rikedom.

Och en majoritet av svenskarna röstade på detta – med öppna ögon. Och jag undrar, liksom den ström av utländska journalister som hört av sig till mig (särskilt från fransktalande länder, de säger att det är få som talar franska i Sverige): ‘Vad har hänt med människorna i Sverige? Varför har de övergivit ett system som vi beundrade?’

Vad svarar man på det?/…/

… utan en stark gräsrotsrörelse, utan organisation i verkliga livet, bara i cyberrymden, fungerar inte politiken./…/

Om Tea-party-rörelsen skriver George Monbiot i Guardian att den är ’det största exemplet på falsk medvetenhet som världen skådat’ och att ’Tea-party-rörelsen mobiliserar för ’freedom’ – omedveten om att friheten den kräver är frihet för storföretagsamheten att trampa ner dem i smutsen’.”

Se hans artikel ”The Tea Part movement: deluded and inspired by billionaires” eller “Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer.”

Nej, rikingarna kommer inte att förändra världen!

När jag får tid ska jag läsa ”Republican Gomorrah – Inside the Movement That Shattered [slog sönder] the Party” av Max Blumentahl.

Bokens hemsida. Här är ett utdrag, där Blumentahl refererar till Erich Fromms ”Flykten från friheten.”

Kapitel 6 ur boken ”The King of Pain” om James Dobson som grundat ”Focus on the Family” eller ”Fokusera på familjen”. Se också hans ”Family Talk with James Dobson”, som skrivit boken ”The New Strong-Willed Child” eller ”Den nya Viljestarka barnet”, vars vilja ska brytas. Tala om backlash.

Om vårt sociala arv och effekterna av ett starkt ojämlikt samhälle…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Vadå praktiskt handlag eller empati för andra människor?

12 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider i ledaren ”Nobelpriset i ekonomi är onödigt”:

”I år gick priset till tre ekonomer som forskat kring varför marknader inte fungerar, för ’analys av marknader med sökfriktioner’, som det heter i prismotiveringen.

Jag har inte läst en rad av någon av de tre, jag orkar inte ens nämna deras namn, men även här handlar det snarare mer om verkliga omständigheter än om nationalekonomiska abstraktioner.

Problemet är bara att det verkar både onödigt och dumt att lämna över frågor som rör arbetsmarknaden (en av de marknader som de har forskat om) till nationalekonomiskt skolade forskare.

Det är bättre att lämna över sådana frågor direkt till sociologer, psykologer och liknande.

I Sverige skapades redan på femtiotalet den politik som kallas för aktiv arbetsmarknadspolitik. Den gick ut på att övervinna just sökfriktionerna på arbetsmarknaden.

Någon större teori behövdes inte för det, bara praktiskt handlag och verklig känsla för folk som är arbetslösa.”

Bloggen Do nothing day skriver också om detta i ”Riksbankens ekonomipris – bättre eller sämre än en pris snus?” och hänvisar till att de i själva Nobelfamiljen tar avstånd från ekonomipriset:

”Alfred Nobels testamente var inte något hugskott. Det var genomtänkt. Uttalanden i hans brev tyder på att han ogillade ekonomer.”

George Monbiot skriver en massa tänkvärt  i ”The Values of Everything”. Han menar att vi måste leda skiftet själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se:

”So here we are, forming an orderly queue at the slaughterhouse gate. The punishment of the poor for the errors of the rich, the abandonment of universalism, the dismantling of the shelter the state provides: apart from a few small protests, none of this has yet brought us out fighting.

The acceptance of policies which counteract our interests is the pervasive mystery of the 21st Century. In the United States, blue-collar workers angrily demand that they be left without healthcare, and insist that millionaires should pay less tax. In the UK we appear ready to abandon the social progress for which our ancestors risked their lives with barely a mutter of protest. What has happened to us?/…/

Progressives, he shows, have been suckers for a myth of human cognition he labels the Enlightenment model. This holds that people make rational decisions by assessing facts. All that has to be done to persuade people is to lay out the data: they will then use it to decide which options best support their interests and desires.

A host of psychological experiments demonstrates that it doesn’t work like this. Instead of performing a rational cost-benefit analysis, we accept information which confirms our identity and values, and reject information that conflicts with them. We mould our thinking around our social identity, protecting it from serious challenge. Confronting people with inconvenient facts is likely only to harden their resistance to change.

Our social identity is shaped by values which psychologists classify as either extrinsic or intrinsic. Extrinsic values concern status and self-advancement. People with a strong set of extrinsic values fixate on how others see them. They cherish financial success, image and fame. Intrinsic values concern relationships with friends, family and community, and self-acceptance. Those who have a strong set of intrinsic values are not dependent on praise or rewards from other people. They have beliefs which transcend their self-interest.

Few people are all-extrinsic or all-intrinsic. Our social identity is formed by a mixture of values. But psychological tests in nearly 70 countries show that values cluster together in remarkably consistent patterns. Those who strongly value financial success, for example, have less empathy, stronger manipulative tendencies, a stronger attraction to hierarchy and inequality, stronger prejudices towards strangers and less concern about human rights and the environment. Those who have a strong sense of self-acceptance have more empathy and a greater concern about human rights, social justice and the environment. These values suppress each other: the stronger someone’s extrinsic aspirations, the weaker his or her intrinsic goals.

We are not born with our values. They are shaped by the social environment. By changing our perception of what is normal and acceptable, politics alters our minds as much as our circumstances. Free, universal health provision, for example, tends to reinforce intrinsic values. Shutting the poor out of healthcare normalises inequality, reinforcing extrinsic values. The sharp rightward shift which began with Margaret Thatcher and persisted under Blair and Brown, all of whose governments emphasised the virtues of competition, the market and financial success, has changed our values. The British Social Attitudes survey, for example, shows a sharp fall over this period in public support for policies which redistribute wealth and opportunity(2).

This shift has been reinforced by advertising and the media. The media’s fascination with power politics, its rich lists, its catalogues of the 100 most powerful, influential, intelligent or beautiful people, its obsessive promotion of celebrity, fashion, fast cars, expensive holidays: all these inculcate extrinsic values. By generating feelings of insecurity and inadequacy – which means reducing self-acceptance – they also suppress intrinsic goals.”

Se Pierre Gilly i ”Vann rätt block” om att få folk att rösta på en politik de egentligen inte stöder:

”Resultatet [från studier över amerikaners uppfattning om jämlikhet] ger en helt annan bild av amerikaners värderingar än man vanligtvis får sig till dels.

Amerikanerna underskattar kraftigt ojämlikheten i USA, samtidigt som deras idealbild visar sig vara betydligt mer jämlik än deras felaktiga föreställning om den verkliga jämlikheten.”

Vad Gilly skriver är att amerikaner tror att de är mer jämlika än de verkligen är och mindre jämlika än den jämlikhet de egentligen är för!? De har något annorlunda värderingar vad gäller jämlikhet än vi vanligtvis tror!? De är mer för jämlikhet än vi trott?

Varifrån kommer deras vrångbilder av verkligheten? Är det media som förtiger vissa saker och skriver om andra?

Precis som här pratar man om att människor missbrukar de socialförsäkringar man har där (lever gott på arbetslöshetsunderstöd och det sociala!), men hur är det i verkligheten? Enligt min uppfattning och det jag sett gör de inte det!

För det är precis så de resonerar där också och fått sig itutat av media? Är det några som har intresse av att sådana här uppfattningar sprids, så att man har kunnat skära i trygghetssystemen? Trots att de bara har små rester kvar av dessa i USA så resonerar man FORTFARANDE så här: folk utnyttjar systemen och lever gott på det!

Tankar från Västanbäck skriver ”Jag begriper inte riktigt… eller är det det jag gör!” om att avpolitisera finansen. Ja, försöker man ge denna sken av att vara vetenskap? Enda vägens politik? Göra den något vi vanligt folk inte förstår oss på?

Om nye finansmarknadsminister Peter Norman i ”Nye ministern ökade PPM-risken”.

Om jobb- och utvecklingsgarantin fas 3 för arbetslösa…

8 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka ev. på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Insändare i ETC angående Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) fas 3.

Jag tror att många av dem som anslutit sig till ett rödgrönt parti strax före och efter valet har gjort det för att få ut sin ilska och kanske göra något konkret, aktivt delta i politik, se ”800 nya under ett dygn.”

Se också blogginlägg ””Fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin är förnedrande” samt ytterligare insändare om denna garanti.

Alliansfritt Sverige om JUG 3.

Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps eller om en vandring från ett tvåtredjedels till ett tudelat samhälle: överklass mot en stor underklass eller större risker, lägre belöningar och krympande skyddsnät…

2 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Om Elizabeth Warren.

Om “Why Middle Class Mothers and Fathers Are Going Broke” eller “Varför medelklassmödrar och –fäder knäcks.”

Tillägg på kvällen (och något uppdaterad och redigerad 2 samt 3 oktober): Det Warren pratar om i videon följer nedan litet fritt av mig, efter EN genomlyssning (lyssna gärna själv och bilda dig en egen uppfattning). Är det detta samhälle vi riskerar skapa även här, med samma sorts (höger- och nyliberala) skattesänkarpolitik som i USA?

Se också Paul Krugman: Har ni inte kvar någon känsla för anständighet? Om förändringen av sociala normer…”, ”Paul Krugman om rat race i Amerika eller allas kamp mot alla i USA… och Beklagandet och självömkan… (om något man kanske skulle kunna kalla ett omvänt klasskrig? Ett klasskrig även människor som tillhör de mest privilegierade ifrågasätter).

Nu från video ett ovan (som jag uppfattade det utifrån EN genomlyssning, så kolla för säkerhets skull att jag översatt och hört rätt):

”Människor konsumerar inte mer än de gjorde för 30 år sedan påstår Warren. Men var försvinner pengarna då? Vad betalar medelinkomstfamiljen för? Jo, för huslån. Och sjukförsäkring.

Den friska familjen kan ha turen att ha en arbetsgivare som betalar denna sjukförsäkring dock (så förlorar man jobbet förlorar man sjukförsäkringen också!? Dessutom kan sjukförsäkringsförmånen också vara ett sätt att hålla en anställd på plats, för den kan också dras in. Något som hände en vän i USA strax innan han gick i pension).

Den tredje utgiften är bilar. Man har gått från att vara en enbils- till en tvåbilsfamilj eftersom två arbetar idag (och två MÅSTE arbeta för att få ekonomin att alls gå ihop). Den fjärde posten är barnomsorg och skola (om man har barn).

‘Större risker, lägre belöningar och krympande skyddsnät 8 mars 2007’

är en videotext.

Flexibiliteten för familjernas ekonomi har minskat visar Warren.

För 30 år sedan spenderade man mer på bland annat mat. Så där kan man inte spara idag. Likadant är det med det man lade ner på kläder, om jag uppfattade henne rätt. Man kan inte spara så värst där heller om man skulle bli arbetslös, sjuk osv., för den posten är så liten i det stora hela.

[fetma är ett stort problem i de rika västländerna med de största inkomstskillnaderna. Förr var det de rika och välmående som var feta och de fattiga som var magra. Idag är det tvärtom de fattiga som är (gravt) överviktiga (se USA) och rika som är smala – och vältränade. Maten är ganska billig i USA och inte en av de största posterna i familjens ekonomi, så där kan man konsumera – och kanske också tröstäta. En av de nöjen man kan unna sig där, inte minst i form av att äta skräpmat].

För drygt 30 år sedan lade man halva inkomsten på saker som man inte kan spara på och då tjänade man betydligt mindre. Idag spenderar samma familj ¾ (dvs. mer) av sin inkomst på motsvarande saker (boende inklusive amorteringar, sjukförsäkringar, bilar och skola för barnen). Vilket gör att flexibiliteten har minskat.

Om risken att förlora sitt jobb nu vore exakt densamma för dagens 4-personers familj jämfört med den en generation tidigare; så betyder det att dagens familj lever under dubbelt så stor risk att inte kunna betala sina amorteringar.

Risken att förlora sin inkomst har också ökat mot hur den var för en generation sedan. Dvs inkomstflyktigheten har ökat (dvs. att man kan förlora den, mot hur det var då. Risken med att bli arbetslös har ökat p.g.a. nedskärningar i arbetslöshetsunderstöden). Och detta bidrar till den ökade risken att man inte ska kunna betala sina amorteringar.

Skulle någon av de två som drar in pengar till familjen råka ut för en bilolycka (nu när det finns två bilar i familjen så kanske den risken ökar) eller bli sjuk möter de ytterligare risker som familjen en generation tillbaka inte mötte. Därför att sannolikheten att de inte har sjukförsäkring idag har ökat.

En frisk kvinna som 1971 födde ett friskt barn kunde stanna på sjukhuset i fem dagar. Idag får man stanna i 24 timmar. Hur har sjukhusens effektivitet ökat de senaste 30 åren? Jo, man skickar hem sjuka människor. Det finns en policy som man inte talar om i USA.

‘Send them home quicker and sicker’.

Man sparar pengar genom att låta familjen stå för omvårdnaden (det är en viktig effektivisering i sjukvården, den primära?). En nyopererad får tas om hand av familjen, för han eller hon skickas hem fortare än någonsin förr. Och detta får man göra samtidigt som man arbetar (sätter än större press och stress på familjen).

Konsekvenserna av detta?

Om ett barn blir sjukt då? För en generation så fanns det en hemma som kunde stå för den omsorgen. I somliga jobb i USA så kan ens arbetsgivare stå för kostnader (fast det ska man inte ta för givet och förmodligen gäller det de bättre betalda. Bland annat min pojkväns kvinnliga tandläkare som har privatpraktik, jobbar deltid för att kunna vara hemma med barnen, det har hon råd med).

Människor har sjukförsäkring och tror att de är ordentligt försäkrade ända till de blir sjuka säger Warren vidare. Först när de blir sjuka visar det sig att försäkringen inte täcker ditten och datten. Något som lägger ytterligare en börda på familjens ekonomi, en börda som inte fanns för en generation sedan.

Att ha barn innebär en särskild, ytterligare risk. Hushåll utan barn klarar sig bättre.

Och hur blir det då för en ensam mamma och två barn? undrar Warren. Eller en ensam pappa och två barn?

Föräldrar gör allt de kan, om de kan, för att bo i områden där de har bra, högpresterande skolor och då får de också betala betydligt mer för sitt boende.

[Se amerikanen, Robert H. Frank, som skrivit boken ‘Lyxfeber’. Och se t.ex. tidigare inlägg ‘Iskall borgerlig politik’.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.].

Vad har hänt med skyddsnäten för dessa medianfamiljer?

För det första vad gäller det personliga skyddsnätet så har dessa familjer minskat sparande, större skulder, fler utan sjukförsäkring (som ändå inte verkar täcka allt).

[De rika sparar sina pengar istället].

För en generation sedan var den typiskt oförsäkrade en 23-årig man utan barn.

Idag är det en 35-årig gift person med två barn som är den största gruppen utan sjukförsäkring.

Avsaknad av sjukförsäkring ökar i medelklassen.

När det gäller de allmänna skyddsnäten så har vi samma mönster som när det gäller de personliga fortsätter hon. Som t.ex. vad gäller arbetslöshetsunderstöd, samma gäller den skolundervisning som ges till barn så att de ska kunna ta sig in i medelklassen. 1970 tog denna 12 år, dvs. till efter high school (vårt gymnasium). Nu måste man ha ett collegediplom, vilket betyder ytterligare 4 år på college. Och till det kmmer 2 år i förskola. Inalles 18 år (!!!??). Och det säger sig själv att detta kostar enorma summor för familjen. Primary och secondary school (vår grundskola) är fortfarande allmänna, men man väljer att sätta barnen i de bättre (bästa), om man kan (har de resurserna ekonomiskt) och det påverkar boendet (som ofta då blir dyrare därför att priserna trissas upp i dessa områden).

För en generation sedan fick man dessa 12 år gratis, bara man kom till skolan (och det får man idag också?). Men idag får du betala för ett collegediplom själv (det var subventionerat förr?).

Detta har skiftat från något alla betalade för genom skatter i högre grad förr.

‘Vad går du i en statlig skola? Betalar du ingen undervisningsavgift?’ undrar man, om än kanske inte rätt ut?

I Chicago fick föräldrarna i början av 2000-talet betala MER för två år på förskola för en treåring än vad det kostade att studera vid universitetet i Illinois.

De hushåll som går bankrutt 2001 toppas  av 7,4 par av 1000 par, 6,3 ensamstående män av 1000, 7,2 ensamstående kvinnor av 1000 ensamstående kvinnor. Alla utan barn märk väl.

Bland gifta par med barn är siffran 15 familjer av 1000. Och ännu högre land ensamstående med barn.

Familjer med barn lever följaktligen under stor finansiell stress i USA idag, säger Warren.

90 % av dem som går bankrutt gör det p.g.a. en av följande tre orsaker: arbetslöshet, medicinska problem i familjen eller skilsmässor. Hälften av familjerna p.g.a. åtminstone två av dessa saker. Och 12 % (?) p.g.a. tre av dessa tre saker.

Fler barn lever i familjer som går bankrutt än i skilsmässofamiljer i USA idag säger Warren. Fler barn upplever att familjen går bankrutt än de barn som upplever en skilsmässa. Och Warren undrar hur många i auditoriet som lyssnar på henne som inte haft någon i närheten som skilt sig de senaste 6-7 åren eller om barn vars föräldrar har skilt sig. Det betyder att de statistiskt sett känner fler som gått bankrutt än de känner barn i familjer med skilsmässa. Så då är det bara att se sig omkring och uppskatta hur pass vanligt detta fenomen är.

Varför märks inte detta? undrar hon.

Jo, man kan inte dölja en skilsmässa på samma sätt som man kan dölja att man gått bankrutt. Att gå bankrutt är ett enormt stigma menar hon. Av skam tiger man.

85 % procent av de bankrutta döljer sin prekära situation för sina föräldrar, syskon, de bästa vännerna och i några fall till och med för sina egna barn. Man hittar på andra förklaringar: att man skulle flytta p.g.a. jobbet, flytta in i någons hus för att dennes mamma inte är frisk osv.

‘Men de fattiga då?’

undrar hon slutligen.

‘Jag har gått på om medelklassen…’

Men om medelklassen inte kan dra upp de fattiga, utan själva riskerar att hamna i fattigdom, vad händer då?

Det finns ingen plats dit de fattiga kan gå och inte mycket hjälp att vänta från medelklassen heller!!! Den hjälpen kommer att krympa än mer. Det är den bistra sanningen.

‘Jag är rädd att vi rör oss från ett 3-klassamhälle (ett 3-delat samhälle; rika, en stor medelklass och arbetar/underklass) till ett 2-klassamhälle (ett tudelat. där överklassen består av de rika och övre/översta medelklassen, medan underklassen består av forna undre medelklassen, arbetarklassen och de allra fattigaste. I den andra videon beskriver hon ett samhälle där befolkningen dras ut mot ytterändarna FRÅN mitten)! ‘

[och hur är det i de mest ojämlika samhällena? På sidan Equality Trust kan man läsa mer].

USA har bestått av några riktigt fattiga och några riktigt rika och så en stor, stor medelklass. Och amerikanerna har identifierat sig med denna sin stora medelklass. Men denna medelklass är på väg att försvinna?

Vad kommer allt detta att innebära (att polariseringen ökar?) Detta borde pratas om, något vi inte gjort än!‘ menar hon.

[Även fast den bankrutta familjen har dragit ner på allt innan den knäcktes, så räcker inte detta! Maten (i enorma supermarkets) idag är så billig så där finns inget att dra ner.

Andra konsumtionsartiklar (som elektroniska prylar, kläder, hygienartiklar, kosmetika osv.) är idag så billiga och går också att få tag på i supermarkets (genom import från låglöneländer), så där finns heller inte mycket att spara heller och drar mindre av hushållskassan idag mot för en generation sedan om jag förstod Warren rätt.

Så problemen beror egentligen inte på överkonsumtion, vilket vi vill tro och media vill få oss att tro (en myt Warren sticker hål på) – eller borde inte bero på denna!

Det som kostar, och kostar multum, är boendet, sjukförsäkringen, bilinnehav och barnens studier.

Med försämrade allmänna skyddsnät så är familjen oerhört sårbar ekonomiskt och flexibiliteten i ekonomin betydligt mindre mot hur den var en generation bort. Återigen; konsumtionsvaror är så billiga idag (genom import och stormarknader) och när man sparat på detta kanske så gott som helt och totalt så har man fortfarande enorma kostnader, som dessutom skjutit i höjden (kostnader som var betydligt lägre en generation bort), för boende, 2 bilar (för 2 familjeförsörjare i det nästan totalt bilberoende USA), sjukförsäkring och barnens studier. Som man inte klarar.

Förlorar ena inkomsttagaren då sin inkomst genom arbetslöshet eller sjukdom, då står familjen där på pottkanten och den ekonomiska ruinen står för dörren.Skulle båda förlora jobbet eller bli sjuka, då blir det ännu värre.

Ensamstående föräldrar har det ÄNNU tuffare.

Det som sker i samhället borde VERKLIGEN ligga i barnfamiljernas intresse. Där ytterligare försämringar i de gemensamma skyddsnäten troligen måste genomföras för att finansiera jobbskatteavdragen för oss som jobbar (och apropå sysselsättningsgraden i Sverige jämfört med i Europa).

De som inte har barn klarar sig LITET bättre. För de är litet mer flexibla bland annat i sitt val av boende.

Det är kanske först nästa generation som kommer att få uppleva de fulla effekterna av det systemskifte som alliansregeringen nu i full fart har satt igång sedan fyra år tillbaka, utan att bli värst ifrågasatta, framförallt inte av media; tidningar och TV (inklusive SVT)].”

Paul Krugman: Har ni inte kvar någon känsla för anständighet? Om förändringen av sociala normer…

20 september, 2010 § Lämna en kommentar

Det är ganska ja, vad är det rätta ordet? Kul? Uppfriskande? En tröst? att läsa Paul Krugman en dag som denna.

Några kronor mer i plånboken är viktigare än att värna om vård, skola och omsorg, de områden som är de som drar mest pengar och är en av de saker som förmodligen måste dras ner på för att kunna ge de utlovade skattesänkningarna till oss som har jobb och är friska – än så länge.

Och om vi får börja använda dessa extra kronor i minskad skatt för att i allt högre grad måsta ta allehanda privata försäkringar, hur mycket har vi då kvar i plånboken så småningom?

Går vi kanske i många fall till och med på minus?

Som grädde på moset har vi fått ett nedmonterat gemensamt trygghetsnät, vilket jag tycker är ännu värre. Sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Och vad skapar ökande och ökande ojämlikhet för sorts samhälle och klimat?

Krugman skriver i sitt blogginlägg ”Har ni inte kvar någon känsla för anständighet?” om förhållandena i USA, men jag tror gränserna här också håller på att tänjas ganska rejält.

”Låt mig än en gång rekommendera Brad DeLongs superba diskussion om hur det kommer sig att människor i den 99 percentilen känner sig fattigare än de gjorde då trots att de gör två gånger så mycket som sina motsvarigheter gjorde 1980.

Efter att ha funderat på det (och i diskussion med Robin [vet inte riktigt vem det är]) verkar det för mig som om det är någonting Brad inte säger som är värt att nämnas – förändringen i sociala normer.

Även 1980 fanns det helt visst många människor i eller nära den 99:e percentilen som tyckte synd om sig själva, åtminstone delar av tiden.

Det händer alla, trots allt: jag lever ett mycket privilegierat liv (ja, jag är väl inom den krets som kommer att få betala högre skatter under Obama-planen), likväl, till och med nu finner jag mig själv i upplevelser av tillfälliga grönglödande blixtar av avund (Vad? Du kör mig tillbaka till flygplatsen i Sao Paolo, i all denna trafik? Förtjänar jag inte en helikopter?).

Men för 30 år sedan kände sig människor med höga men inte superhöga inkomster vanligtvis skamsna över sig själva över att gnälla – eller åtminstone, kände de att de skulle bli förlöjligade om de gav uttryck för sitt gnäll.

Idag finns inget som håller tillbaka.

Ståhejet över Messrs, Henderson och Stein [fler som gnäller trots enorma inkomster?] är undantaget som bekräftar regeln: de skulle inte tillhandahålla detta spektakel om de inte normalt rörde sig i sociala cirklar där klagande att du bara har 9 eller 10 gånger medianfamiljeinkomsten ses som acceptabelt.

Ganska snart kommer vi att ha allvarliga, komplett icke självkritiska diskussioner i de större magasinen om tjänstefolksproblem.”

Paul Krugman om rat race eller allas kamp mot alla …

20 september, 2010 § 1 kommentar

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Men i Sverige har människor aldrig tjänat exakt lika. Det har ALLTID funnits inkomstskillnader, men inte så stora som i t.ex. USA.

Se kommentarerna till Krugmans blogginlägg…

Jag funderar över den dästa, självtillräckliga medelklassen i medelåldern som röstade blått igår…

Att inte dras med i den där statusakten kräver ganska stor och verklig trygghet i sig själv? Är det den så många saknar?

Till och med de som redan idag har det gott ställt behöver de där extra kronorna som utlovade skattesänkningar ger. Extra pengar som man kanske bara har kvar kortsiktigt?

Barbara Ehrenreich skriver också i sin artikel om ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen också:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de kommer att bli filtrerade genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

*Solipsism, filosofisk term (av latinets solus ipse = ensamt själv). I ontologisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser.

Slog mig också att vi hade hembiträde när fjärde syskonet föddes (på fem år kom fyra barn i tät följd), samt när femte föddes (två år senare), samt mamma hade städhjälp en dag i veckan också när femte barnet var litet. När sjätte kom var vi så stora, så vi kunde hjälpa till?

Så jag har faktiskt upplevt detta själv i någon omfattning… Därav mina reaktioner nu?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin klasspolarisationmina små funderingar....