Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps eller om en vandring från ett tvåtredjedels till ett tudelat samhälle: överklass mot en stor underklass eller större risker, lägre belöningar och krympande skyddsnät…

2 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Om Elizabeth Warren.

Om “Why Middle Class Mothers and Fathers Are Going Broke” eller “Varför medelklassmödrar och –fäder knäcks.”

Tillägg på kvällen (och något uppdaterad och redigerad 2 samt 3 oktober): Det Warren pratar om i videon följer nedan litet fritt av mig, efter EN genomlyssning (lyssna gärna själv och bilda dig en egen uppfattning). Är det detta samhälle vi riskerar skapa även här, med samma sorts (höger- och nyliberala) skattesänkarpolitik som i USA?

Se också Paul Krugman: Har ni inte kvar någon känsla för anständighet? Om förändringen av sociala normer…”, ”Paul Krugman om rat race i Amerika eller allas kamp mot alla i USA… och Beklagandet och självömkan… (om något man kanske skulle kunna kalla ett omvänt klasskrig? Ett klasskrig även människor som tillhör de mest privilegierade ifrågasätter).

Nu från video ett ovan (som jag uppfattade det utifrån EN genomlyssning, så kolla för säkerhets skull att jag översatt och hört rätt):

”Människor konsumerar inte mer än de gjorde för 30 år sedan påstår Warren. Men var försvinner pengarna då? Vad betalar medelinkomstfamiljen för? Jo, för huslån. Och sjukförsäkring.

Den friska familjen kan ha turen att ha en arbetsgivare som betalar denna sjukförsäkring dock (så förlorar man jobbet förlorar man sjukförsäkringen också!? Dessutom kan sjukförsäkringsförmånen också vara ett sätt att hålla en anställd på plats, för den kan också dras in. Något som hände en vän i USA strax innan han gick i pension).

Den tredje utgiften är bilar. Man har gått från att vara en enbils- till en tvåbilsfamilj eftersom två arbetar idag (och två MÅSTE arbeta för att få ekonomin att alls gå ihop). Den fjärde posten är barnomsorg och skola (om man har barn).

‘Större risker, lägre belöningar och krympande skyddsnät 8 mars 2007’

är en videotext.

Flexibiliteten för familjernas ekonomi har minskat visar Warren.

För 30 år sedan spenderade man mer på bland annat mat. Så där kan man inte spara idag. Likadant är det med det man lade ner på kläder, om jag uppfattade henne rätt. Man kan inte spara så värst där heller om man skulle bli arbetslös, sjuk osv., för den posten är så liten i det stora hela.

[fetma är ett stort problem i de rika västländerna med de största inkomstskillnaderna. Förr var det de rika och välmående som var feta och de fattiga som var magra. Idag är det tvärtom de fattiga som är (gravt) överviktiga (se USA) och rika som är smala – och vältränade. Maten är ganska billig i USA och inte en av de största posterna i familjens ekonomi, så där kan man konsumera – och kanske också tröstäta. En av de nöjen man kan unna sig där, inte minst i form av att äta skräpmat].

För drygt 30 år sedan lade man halva inkomsten på saker som man inte kan spara på och då tjänade man betydligt mindre. Idag spenderar samma familj ¾ (dvs. mer) av sin inkomst på motsvarande saker (boende inklusive amorteringar, sjukförsäkringar, bilar och skola för barnen). Vilket gör att flexibiliteten har minskat.

Om risken att förlora sitt jobb nu vore exakt densamma för dagens 4-personers familj jämfört med den en generation tidigare; så betyder det att dagens familj lever under dubbelt så stor risk att inte kunna betala sina amorteringar.

Risken att förlora sin inkomst har också ökat mot hur den var för en generation sedan. Dvs inkomstflyktigheten har ökat (dvs. att man kan förlora den, mot hur det var då. Risken med att bli arbetslös har ökat p.g.a. nedskärningar i arbetslöshetsunderstöden). Och detta bidrar till den ökade risken att man inte ska kunna betala sina amorteringar.

Skulle någon av de två som drar in pengar till familjen råka ut för en bilolycka (nu när det finns två bilar i familjen så kanske den risken ökar) eller bli sjuk möter de ytterligare risker som familjen en generation tillbaka inte mötte. Därför att sannolikheten att de inte har sjukförsäkring idag har ökat.

En frisk kvinna som 1971 födde ett friskt barn kunde stanna på sjukhuset i fem dagar. Idag får man stanna i 24 timmar. Hur har sjukhusens effektivitet ökat de senaste 30 åren? Jo, man skickar hem sjuka människor. Det finns en policy som man inte talar om i USA.

‘Send them home quicker and sicker’.

Man sparar pengar genom att låta familjen stå för omvårdnaden (det är en viktig effektivisering i sjukvården, den primära?). En nyopererad får tas om hand av familjen, för han eller hon skickas hem fortare än någonsin förr. Och detta får man göra samtidigt som man arbetar (sätter än större press och stress på familjen).

Konsekvenserna av detta?

Om ett barn blir sjukt då? För en generation så fanns det en hemma som kunde stå för den omsorgen. I somliga jobb i USA så kan ens arbetsgivare stå för kostnader (fast det ska man inte ta för givet och förmodligen gäller det de bättre betalda. Bland annat min pojkväns kvinnliga tandläkare som har privatpraktik, jobbar deltid för att kunna vara hemma med barnen, det har hon råd med).

Människor har sjukförsäkring och tror att de är ordentligt försäkrade ända till de blir sjuka säger Warren vidare. Först när de blir sjuka visar det sig att försäkringen inte täcker ditten och datten. Något som lägger ytterligare en börda på familjens ekonomi, en börda som inte fanns för en generation sedan.

Att ha barn innebär en särskild, ytterligare risk. Hushåll utan barn klarar sig bättre.

Och hur blir det då för en ensam mamma och två barn? undrar Warren. Eller en ensam pappa och två barn?

Föräldrar gör allt de kan, om de kan, för att bo i områden där de har bra, högpresterande skolor och då får de också betala betydligt mer för sitt boende.

[Se amerikanen, Robert H. Frank, som skrivit boken ‘Lyxfeber’. Och se t.ex. tidigare inlägg ‘Iskall borgerlig politik’.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.].

Vad har hänt med skyddsnäten för dessa medianfamiljer?

För det första vad gäller det personliga skyddsnätet så har dessa familjer minskat sparande, större skulder, fler utan sjukförsäkring (som ändå inte verkar täcka allt).

[De rika sparar sina pengar istället].

För en generation sedan var den typiskt oförsäkrade en 23-årig man utan barn.

Idag är det en 35-årig gift person med två barn som är den största gruppen utan sjukförsäkring.

Avsaknad av sjukförsäkring ökar i medelklassen.

När det gäller de allmänna skyddsnäten så har vi samma mönster som när det gäller de personliga fortsätter hon. Som t.ex. vad gäller arbetslöshetsunderstöd, samma gäller den skolundervisning som ges till barn så att de ska kunna ta sig in i medelklassen. 1970 tog denna 12 år, dvs. till efter high school (vårt gymnasium). Nu måste man ha ett collegediplom, vilket betyder ytterligare 4 år på college. Och till det kmmer 2 år i förskola. Inalles 18 år (!!!??). Och det säger sig själv att detta kostar enorma summor för familjen. Primary och secondary school (vår grundskola) är fortfarande allmänna, men man väljer att sätta barnen i de bättre (bästa), om man kan (har de resurserna ekonomiskt) och det påverkar boendet (som ofta då blir dyrare därför att priserna trissas upp i dessa områden).

För en generation sedan fick man dessa 12 år gratis, bara man kom till skolan (och det får man idag också?). Men idag får du betala för ett collegediplom själv (det var subventionerat förr?).

Detta har skiftat från något alla betalade för genom skatter i högre grad förr.

‘Vad går du i en statlig skola? Betalar du ingen undervisningsavgift?’ undrar man, om än kanske inte rätt ut?

I Chicago fick föräldrarna i början av 2000-talet betala MER för två år på förskola för en treåring än vad det kostade att studera vid universitetet i Illinois.

De hushåll som går bankrutt 2001 toppas  av 7,4 par av 1000 par, 6,3 ensamstående män av 1000, 7,2 ensamstående kvinnor av 1000 ensamstående kvinnor. Alla utan barn märk väl.

Bland gifta par med barn är siffran 15 familjer av 1000. Och ännu högre land ensamstående med barn.

Familjer med barn lever följaktligen under stor finansiell stress i USA idag, säger Warren.

90 % av dem som går bankrutt gör det p.g.a. en av följande tre orsaker: arbetslöshet, medicinska problem i familjen eller skilsmässor. Hälften av familjerna p.g.a. åtminstone två av dessa saker. Och 12 % (?) p.g.a. tre av dessa tre saker.

Fler barn lever i familjer som går bankrutt än i skilsmässofamiljer i USA idag säger Warren. Fler barn upplever att familjen går bankrutt än de barn som upplever en skilsmässa. Och Warren undrar hur många i auditoriet som lyssnar på henne som inte haft någon i närheten som skilt sig de senaste 6-7 åren eller om barn vars föräldrar har skilt sig. Det betyder att de statistiskt sett känner fler som gått bankrutt än de känner barn i familjer med skilsmässa. Så då är det bara att se sig omkring och uppskatta hur pass vanligt detta fenomen är.

Varför märks inte detta? undrar hon.

Jo, man kan inte dölja en skilsmässa på samma sätt som man kan dölja att man gått bankrutt. Att gå bankrutt är ett enormt stigma menar hon. Av skam tiger man.

85 % procent av de bankrutta döljer sin prekära situation för sina föräldrar, syskon, de bästa vännerna och i några fall till och med för sina egna barn. Man hittar på andra förklaringar: att man skulle flytta p.g.a. jobbet, flytta in i någons hus för att dennes mamma inte är frisk osv.

‘Men de fattiga då?’

undrar hon slutligen.

‘Jag har gått på om medelklassen…’

Men om medelklassen inte kan dra upp de fattiga, utan själva riskerar att hamna i fattigdom, vad händer då?

Det finns ingen plats dit de fattiga kan gå och inte mycket hjälp att vänta från medelklassen heller!!! Den hjälpen kommer att krympa än mer. Det är den bistra sanningen.

‘Jag är rädd att vi rör oss från ett 3-klassamhälle (ett 3-delat samhälle; rika, en stor medelklass och arbetar/underklass) till ett 2-klassamhälle (ett tudelat. där överklassen består av de rika och övre/översta medelklassen, medan underklassen består av forna undre medelklassen, arbetarklassen och de allra fattigaste. I den andra videon beskriver hon ett samhälle där befolkningen dras ut mot ytterändarna FRÅN mitten)! ‘

[och hur är det i de mest ojämlika samhällena? På sidan Equality Trust kan man läsa mer].

USA har bestått av några riktigt fattiga och några riktigt rika och så en stor, stor medelklass. Och amerikanerna har identifierat sig med denna sin stora medelklass. Men denna medelklass är på väg att försvinna?

Vad kommer allt detta att innebära (att polariseringen ökar?) Detta borde pratas om, något vi inte gjort än!‘ menar hon.

[Även fast den bankrutta familjen har dragit ner på allt innan den knäcktes, så räcker inte detta! Maten (i enorma supermarkets) idag är så billig så där finns inget att dra ner.

Andra konsumtionsartiklar (som elektroniska prylar, kläder, hygienartiklar, kosmetika osv.) är idag så billiga och går också att få tag på i supermarkets (genom import från låglöneländer), så där finns heller inte mycket att spara heller och drar mindre av hushållskassan idag mot för en generation sedan om jag förstod Warren rätt.

Så problemen beror egentligen inte på överkonsumtion, vilket vi vill tro och media vill få oss att tro (en myt Warren sticker hål på) – eller borde inte bero på denna!

Det som kostar, och kostar multum, är boendet, sjukförsäkringen, bilinnehav och barnens studier.

Med försämrade allmänna skyddsnät så är familjen oerhört sårbar ekonomiskt och flexibiliteten i ekonomin betydligt mindre mot hur den var en generation bort. Återigen; konsumtionsvaror är så billiga idag (genom import och stormarknader) och när man sparat på detta kanske så gott som helt och totalt så har man fortfarande enorma kostnader, som dessutom skjutit i höjden (kostnader som var betydligt lägre en generation bort), för boende, 2 bilar (för 2 familjeförsörjare i det nästan totalt bilberoende USA), sjukförsäkring och barnens studier. Som man inte klarar.

Förlorar ena inkomsttagaren då sin inkomst genom arbetslöshet eller sjukdom, då står familjen där på pottkanten och den ekonomiska ruinen står för dörren.Skulle båda förlora jobbet eller bli sjuka, då blir det ännu värre.

Ensamstående föräldrar har det ÄNNU tuffare.

Det som sker i samhället borde VERKLIGEN ligga i barnfamiljernas intresse. Där ytterligare försämringar i de gemensamma skyddsnäten troligen måste genomföras för att finansiera jobbskatteavdragen för oss som jobbar (och apropå sysselsättningsgraden i Sverige jämfört med i Europa).

De som inte har barn klarar sig LITET bättre. För de är litet mer flexibla bland annat i sitt val av boende.

Det är kanske först nästa generation som kommer att få uppleva de fulla effekterna av det systemskifte som alliansregeringen nu i full fart har satt igång sedan fyra år tillbaka, utan att bli värst ifrågasatta, framförallt inte av media; tidningar och TV (inklusive SVT)].”

Paul Krugman: Har ni inte kvar någon känsla för anständighet? Om förändringen av sociala normer…

20 september, 2010 § Lämna en kommentar

Det är ganska ja, vad är det rätta ordet? Kul? Uppfriskande? En tröst? att läsa Paul Krugman en dag som denna.

Några kronor mer i plånboken är viktigare än att värna om vård, skola och omsorg, de områden som är de som drar mest pengar och är en av de saker som förmodligen måste dras ner på för att kunna ge de utlovade skattesänkningarna till oss som har jobb och är friska – än så länge.

Och om vi får börja använda dessa extra kronor i minskad skatt för att i allt högre grad måsta ta allehanda privata försäkringar, hur mycket har vi då kvar i plånboken så småningom?

Går vi kanske i många fall till och med på minus?

Som grädde på moset har vi fått ett nedmonterat gemensamt trygghetsnät, vilket jag tycker är ännu värre. Sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Och vad skapar ökande och ökande ojämlikhet för sorts samhälle och klimat?

Krugman skriver i sitt blogginlägg ”Har ni inte kvar någon känsla för anständighet?” om förhållandena i USA, men jag tror gränserna här också håller på att tänjas ganska rejält.

”Låt mig än en gång rekommendera Brad DeLongs superba diskussion om hur det kommer sig att människor i den 99 percentilen känner sig fattigare än de gjorde då trots att de gör två gånger så mycket som sina motsvarigheter gjorde 1980.

Efter att ha funderat på det (och i diskussion med Robin [vet inte riktigt vem det är]) verkar det för mig som om det är någonting Brad inte säger som är värt att nämnas – förändringen i sociala normer.

Även 1980 fanns det helt visst många människor i eller nära den 99:e percentilen som tyckte synd om sig själva, åtminstone delar av tiden.

Det händer alla, trots allt: jag lever ett mycket privilegierat liv (ja, jag är väl inom den krets som kommer att få betala högre skatter under Obama-planen), likväl, till och med nu finner jag mig själv i upplevelser av tillfälliga grönglödande blixtar av avund (Vad? Du kör mig tillbaka till flygplatsen i Sao Paolo, i all denna trafik? Förtjänar jag inte en helikopter?).

Men för 30 år sedan kände sig människor med höga men inte superhöga inkomster vanligtvis skamsna över sig själva över att gnälla – eller åtminstone, kände de att de skulle bli förlöjligade om de gav uttryck för sitt gnäll.

Idag finns inget som håller tillbaka.

Ståhejet över Messrs, Henderson och Stein [fler som gnäller trots enorma inkomster?] är undantaget som bekräftar regeln: de skulle inte tillhandahålla detta spektakel om de inte normalt rörde sig i sociala cirklar där klagande att du bara har 9 eller 10 gånger medianfamiljeinkomsten ses som acceptabelt.

Ganska snart kommer vi att ha allvarliga, komplett icke självkritiska diskussioner i de större magasinen om tjänstefolksproblem.”

Paul Krugman om rat race eller allas kamp mot alla …

20 september, 2010 § 1 kommentar

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Men i Sverige har människor aldrig tjänat exakt lika. Det har ALLTID funnits inkomstskillnader, men inte så stora som i t.ex. USA.

Se kommentarerna till Krugmans blogginlägg…

Jag funderar över den dästa, självtillräckliga medelklassen i medelåldern som röstade blått igår…

Att inte dras med i den där statusakten kräver ganska stor och verklig trygghet i sig själv? Är det den så många saknar?

Till och med de som redan idag har det gott ställt behöver de där extra kronorna som utlovade skattesänkningar ger. Extra pengar som man kanske bara har kvar kortsiktigt?

Barbara Ehrenreich skriver också i sin artikel om ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen också:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de kommer att bli filtrerade genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

*Solipsism, filosofisk term (av latinets solus ipse = ensamt själv). I ontologisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser.

Slog mig också att vi hade hembiträde när fjärde syskonet föddes (på fem år kom fyra barn i tät följd), samt när femte föddes (två år senare), samt mamma hade städhjälp en dag i veckan också när femte barnet var litet. När sjätte kom var vi så stora, så vi kunde hjälpa till?

Så jag har faktiskt upplevt detta själv i någon omfattning… Därav mina reaktioner nu?

Beklagandet och självömkan…

19 september, 2010 § 1 kommentar

Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, skriver på sin blogg i ”The Sorrow And The Self-Pity – The whiner-take-all society” eller ungefär ”Beklagandet och självömkan – klagaren-tar-allt-samhället” något i stil med, han är rejält sarkastisk [!!!???]:

”Överallt där du tittar i dessa dagar finner du verkligen hemska historier.

Jag lever i en skyddad värld, ändå känner jag till unga personer som just slutat college som inte kan hitta jobb och män i sen 50-årsålder som har förlorat sina jobb och inte kan se hur de [någonsin] ska kunna hitta några nya, familjer som med nöd och näppe hankar sig fram och är skräckslagna över vad som kan hända om de blir sjuka.

Under tiden så talar visa män om för oss att vi alla behöver göra uppoffringar – i synnerhet vad gäller social säkerhet, naturligtvis; vi måste hålla dem som arbetar med händerna i arbete till de är 70 år, förstår du.

Och i denna värld tycker människor med säkra jobb och inkomster på runt 450 000 dollar per år [ca 3, 15 miljoner svenska kronor] väldigt synd om sig själva och över möjligheten att de ska måsta betala högre skatter nästa år.

Förresten, låt mig varmt rekommendera Tax Policy Centers nya skatteberäknare/skattekalkylator. Enligt det bästa jag kan uppskatta, så kommer den förutnämnde/ovanbemälde stackars-mig-personen till sist att behöva betala högre skatt – det beror på detaljer i hans familjesituation – men troligtvis inte mer än 2 procent av hans/hennes inkomst [fast oftast är det män som har dessa rejäla inkomster?].”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Paul Krugmanmina små funderingar....