Vadå praktiskt handlag eller empati för andra människor?

12 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider i ledaren ”Nobelpriset i ekonomi är onödigt”:

”I år gick priset till tre ekonomer som forskat kring varför marknader inte fungerar, för ’analys av marknader med sökfriktioner’, som det heter i prismotiveringen.

Jag har inte läst en rad av någon av de tre, jag orkar inte ens nämna deras namn, men även här handlar det snarare mer om verkliga omständigheter än om nationalekonomiska abstraktioner.

Problemet är bara att det verkar både onödigt och dumt att lämna över frågor som rör arbetsmarknaden (en av de marknader som de har forskat om) till nationalekonomiskt skolade forskare.

Det är bättre att lämna över sådana frågor direkt till sociologer, psykologer och liknande.

I Sverige skapades redan på femtiotalet den politik som kallas för aktiv arbetsmarknadspolitik. Den gick ut på att övervinna just sökfriktionerna på arbetsmarknaden.

Någon större teori behövdes inte för det, bara praktiskt handlag och verklig känsla för folk som är arbetslösa.”

Bloggen Do nothing day skriver också om detta i ”Riksbankens ekonomipris – bättre eller sämre än en pris snus?” och hänvisar till att de i själva Nobelfamiljen tar avstånd från ekonomipriset:

”Alfred Nobels testamente var inte något hugskott. Det var genomtänkt. Uttalanden i hans brev tyder på att han ogillade ekonomer.”

George Monbiot skriver en massa tänkvärt  i ”The Values of Everything”. Han menar att vi måste leda skiftet själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se:

”So here we are, forming an orderly queue at the slaughterhouse gate. The punishment of the poor for the errors of the rich, the abandonment of universalism, the dismantling of the shelter the state provides: apart from a few small protests, none of this has yet brought us out fighting.

The acceptance of policies which counteract our interests is the pervasive mystery of the 21st Century. In the United States, blue-collar workers angrily demand that they be left without healthcare, and insist that millionaires should pay less tax. In the UK we appear ready to abandon the social progress for which our ancestors risked their lives with barely a mutter of protest. What has happened to us?/…/

Progressives, he shows, have been suckers for a myth of human cognition he labels the Enlightenment model. This holds that people make rational decisions by assessing facts. All that has to be done to persuade people is to lay out the data: they will then use it to decide which options best support their interests and desires.

A host of psychological experiments demonstrates that it doesn’t work like this. Instead of performing a rational cost-benefit analysis, we accept information which confirms our identity and values, and reject information that conflicts with them. We mould our thinking around our social identity, protecting it from serious challenge. Confronting people with inconvenient facts is likely only to harden their resistance to change.

Our social identity is shaped by values which psychologists classify as either extrinsic or intrinsic. Extrinsic values concern status and self-advancement. People with a strong set of extrinsic values fixate on how others see them. They cherish financial success, image and fame. Intrinsic values concern relationships with friends, family and community, and self-acceptance. Those who have a strong set of intrinsic values are not dependent on praise or rewards from other people. They have beliefs which transcend their self-interest.

Few people are all-extrinsic or all-intrinsic. Our social identity is formed by a mixture of values. But psychological tests in nearly 70 countries show that values cluster together in remarkably consistent patterns. Those who strongly value financial success, for example, have less empathy, stronger manipulative tendencies, a stronger attraction to hierarchy and inequality, stronger prejudices towards strangers and less concern about human rights and the environment. Those who have a strong sense of self-acceptance have more empathy and a greater concern about human rights, social justice and the environment. These values suppress each other: the stronger someone’s extrinsic aspirations, the weaker his or her intrinsic goals.

We are not born with our values. They are shaped by the social environment. By changing our perception of what is normal and acceptable, politics alters our minds as much as our circumstances. Free, universal health provision, for example, tends to reinforce intrinsic values. Shutting the poor out of healthcare normalises inequality, reinforcing extrinsic values. The sharp rightward shift which began with Margaret Thatcher and persisted under Blair and Brown, all of whose governments emphasised the virtues of competition, the market and financial success, has changed our values. The British Social Attitudes survey, for example, shows a sharp fall over this period in public support for policies which redistribute wealth and opportunity(2).

This shift has been reinforced by advertising and the media. The media’s fascination with power politics, its rich lists, its catalogues of the 100 most powerful, influential, intelligent or beautiful people, its obsessive promotion of celebrity, fashion, fast cars, expensive holidays: all these inculcate extrinsic values. By generating feelings of insecurity and inadequacy – which means reducing self-acceptance – they also suppress intrinsic goals.”

Se Pierre Gilly i ”Vann rätt block” om att få folk att rösta på en politik de egentligen inte stöder:

”Resultatet [från studier över amerikaners uppfattning om jämlikhet] ger en helt annan bild av amerikaners värderingar än man vanligtvis får sig till dels.

Amerikanerna underskattar kraftigt ojämlikheten i USA, samtidigt som deras idealbild visar sig vara betydligt mer jämlik än deras felaktiga föreställning om den verkliga jämlikheten.”

Vad Gilly skriver är att amerikaner tror att de är mer jämlika än de verkligen är och mindre jämlika än den jämlikhet de egentligen är för!? De har något annorlunda värderingar vad gäller jämlikhet än vi vanligtvis tror!? De är mer för jämlikhet än vi trott?

Varifrån kommer deras vrångbilder av verkligheten? Är det media som förtiger vissa saker och skriver om andra?

Precis som här pratar man om att människor missbrukar de socialförsäkringar man har där (lever gott på arbetslöshetsunderstöd och det sociala!), men hur är det i verkligheten? Enligt min uppfattning och det jag sett gör de inte det!

För det är precis så de resonerar där också och fått sig itutat av media? Är det några som har intresse av att sådana här uppfattningar sprids, så att man har kunnat skära i trygghetssystemen? Trots att de bara har små rester kvar av dessa i USA så resonerar man FORTFARANDE så här: folk utnyttjar systemen och lever gott på det!

Tankar från Västanbäck skriver ”Jag begriper inte riktigt… eller är det det jag gör!” om att avpolitisera finansen. Ja, försöker man ge denna sken av att vara vetenskap? Enda vägens politik? Göra den något vi vanligt folk inte förstår oss på?

Om nye finansmarknadsminister Peter Norman i ”Nye ministern ökade PPM-risken”.

Skolprestationer i jämlika och ojämlika samhällen – befrämjas verkligen den sociala rörligheten?

12 september, 2010 § Lämna en kommentar

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige  och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Moss blev överraskad över det han fann. Graferna synkroniserade. Han och hans forskarteam fortsätter att undersöka om det verkligen finns en korrelation mellan dessa två. Se deras kommentar till grafen ovan längst ner i denna postning.

Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].’

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.

Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt  Fiona Milar bland annat i  ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin retorikmina små funderingar....