Anne Bamford om kulturundervisning…

27 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Porträtt av en kulturrik 20-åring, det är mer troligt att han/hon (tyvärr blev bilderna litet suddiga):

  • skriver in sig på universitet/högre utbildning (>17,6%).
  • jobbar som volontär (15,4 %)
  • har goda vänskapsförhållanden (8,6 %)
  • röstar (20 %)
  • 10 % mindre sannolikt att han/hon antingen inte är anställd eller inte befinner sig i utbildning.

Samt av en kulturrik 26-åring. Han/hon:

  • forsätter att prestera bättre än de som inte gick i kulturrika skolor
  • har bättre jobb (det är större sannolikhet att de kulturfattiga 26-åringarna rapporterar beroende av allmänt stöd [socialförsäkringar!?]).

Snabbt nedkastade anteckningar från seminarium med professor Anne Bamford söndagen den 24 oktober i Stockholm, skulle förmodligen behöva läsa mer av henne och bearbeta detta material mer, men här kommer mina anteckningar i alla fall:

Bamford inledde med att säga att hon anser att det är en backlash vad gäller musikutbildning, i både Storbritannien och Sverige. Något hon tycker är tragiskt.

Under Thatcher-åren förstördes en massa som tidigare byggts upp. Man skar ner rejält då, något som de senaste 10 åren delvis har byggts upp igen, men som nu återigen raseras.

Sverige var ett modelland vad gäller kultur- och musikutbildning 2005 påstod hon, men nu raseras också detta menade hon. Hon sa också att utbildningsdepartementet i Sverige inte alls är intresserade av att lyssna på några argument för kulturrik skola. Man har inte tid med det påstår man, om jag uppfattade henne rätt.

Hon är oerhört kritisk till det som händer.

Alla har rätt att få kulturerfarenheter och att njuta av konst. Kulturutövande är inte bara ett jobb (på gott och ont för oss som håller på med det). Och det ska inte vara elitistiskt, utan för alla. Men detta utesluter inte höga krav på högsta kvalitet (hur vi nu ska definiera detta).

Blir det frivilligt (som nu i Sverige) är det inte längre en rättighet och elever väljer bort detta ämne.

Hon betonade detta med att vara delaktig, samt att vara en utförare själv. Musik och kultur är en samhällssak. Och det är inte minst eget utövande som har positiva effekter. Att vara aktiv själv har större effekt på hjärnan än att bara vara passiv konsument.

Det är viktigt med en kontinuitet i undervisningen och lärarutbildningen är ett stort problem menade hon vidare (minns inte om hon utvecklade detta).

Den lilla erfarenhet jag har av USA är att de inte har samma utbildning som vi vad gäller pedagogik och musikskolor existerar inte där som här. Min pojkvän i USA blev mäkta imponera av vad gymnasieskola i mellansverige presterade i form av julshow förra året. Undrade hur många elever denna skola har som kunde frambringa något så bra. Hans sons high school hade inte lyckats med motsvarande, vilket kanske förvånar många?

Hon frågade:

”Vad har alla rätt till för sorts kulturutbildning?”

Att lära sig språk går lättare med hjälp av drama, om man kan referera till kulturuttryck.

Under paneldebatten efter seminarium och lunch kom detta med intellekt och känslor upp. Hur farliga kulturutövare kan bli för människor i makten. Människor som har tillgång till både känslor och intellekt tänker förmodligen mer självständigt än de skulle ha gjort utan kulturutbildning i skolan, en kulturutbildning som borde vara för alla.

Svensk utbildning är flexibel medan brittisk är väldigt rigid menade hon och den förra menade hon är väldigt bra.

Hon menade också att både process och resultat är viktiga, både vägen till målet samt målet är viktiga.

BARA läsning och räkning är dålig undervisning.

Hon pratade vidare om ”konstens språk” som ett berikande värde.

Det är viktigt att ta risker! Våga göra fel! FÅ göra fel! Och misslyckas! påpekade hon också med eftertryck.

”Risk is good! It’s good to take/make risks!”

“Vad är 3+3?”

undrade hon också.

”6!”

svarade vi förstås.

“Och vad är 6?”

De barn som har ett kulturkapital hittar fler svar på fråga två.

En skola rik på kultur kan kompensera ett barn som inte har mött kultur i kanske någon form hemma. Tas detta bort i skolan så blir dessa barn förlorare. Utvecklas mindre än de annars skulle ha gjort.

Människor från olika bakgrund behövs menade hon också.

Sverige är fortfarande i topp vad gäller innovationer påstod hon, detta tack vare undervisningen i musik och andra kulturämnen – för ALLA barn i skolan.

Vi blir dock allt mer konservativa; i Storbritannien, Sverige, övriga Europa, kanske hela (väst)världen.

”Jobba på det du verkligen tror på!”

var en av hennes uppmaningar.

Under paneldebatten pratade hon om:

”Samarbete istället för tävlan!”

Tävlan hindrar flexibilitet och kreativitet (?).

Gå tillbaka till 10-punktslistan under arbetets gång; i början (innan du sätter igång), i mitten samt på slutet och hon menade att man måste följa alla dessa tio punkter:

  1. active partnership and collaboration
  2. flexible organizational structures
  3. accessibility to all
  4. ??
  5. reflection and evaluation strategies
  6. local
  7. project-based, research-based
  8. active creation, perfomance and exhibition
  9. the languages of art
  10. take risks

Att arbeta med barn är MINST lika kvalificerat som att jobba för äldre. Det är kanske både svårare – och finare – att jobba med konserter för barn till exempel.

Bamford hänvisade också till Ken Robinson i ”All Our Futures”. Här är en video med honom om att skolan dödar kreativiteten.

http://video.ted.com/assets/player/swf/EmbedPlayer.swf

Och här pdf-dokument om ”All Our Futures – Creativity, Culture and Education.”

Länkar:

”Seuol Agenda: Goals for the Development of Arts Education”.

”Road Map for Arts Education”.

Anna-Lena Lodenius: ”Alliansens skolpolitik – det stora återtåget.”

”Barn in i framtiden – vikten av kultur och kreativitet.”

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin skola i Sverigemina små funderingar....